Lika som bär?

Redan som pytteliten flicka fick jag höra ett uttryck av min pappa och hans del av släkten som löd: Man blir som dem man umgås med!
Ibland sas detta på skoj, om man kommenterade någon olat eller retade någon för något och då sas det som en pik, summa summarum dvs "du är likadan" eller "blir likadan eftersom du är med mig".
Senare kompletterades detta uttrycket med "Sådan herre, sådan hund" vilket jag länge trodde betydde samma sak..

Visst, har ni alla sett den slående likheten mellan vissa människor och deras husdjur?
Senast i helgen såg jag en underbar, grånad dam som rastade sin ålderstigna labrador i en park i Oslo. Tanten, för dagen iklädd en underbar mörkblå stass, förmodligen hennes idé om en träningsoverall och mjuka skor. De senare verkade inte kunna hjälpa hennes promenad nämnvärt då hon haltade svårt på vänster ben. Höger kompenserad hårt för smärtan och sålunda såg hela hon mycket kobent ut.
Hunden, den svarta labben, kraftigt överviktig, gråa hår runt den vackra nosen samt för dagen iklädd en mörkblå scarf som sett sina bästa bästa dagar. Gissa vad den gjorde?
Naturligtvis, haltade svårt på vänster bak, hela vägen upp till höften, något som fick även den att ha en rundad gångstil. Sådan matte, sådan hund!

Mannen, den äldre, han som dök upp och visade sig under veckan.
Runt ansikte, en rodnad längs med kindbenen som den som fått lite vårsol på sig, precis bara där, på kindernas högsta punkt.. Hud som trots sin ålder och väderbitenhet hade en viss glans över sig, som om man lagt ett lager klarlack över hela hans ansikte. Ett leende som aldrig riktigt dör ut utan som alltid får det att spela, rycka lite och gnista i anletsdragen.
Det är inte svårt att förstå att han är trädgårdsmästare, hela hans uppsyn är det av ett solmoget, svensk äpple berett att plockas närsomhelst.
Blir man som den man umgås med?

Om vi accepterar dessa, kanske något "löjliga" yttre attribut, att de kopieras från människa till människa, från själ till själ, kanske tom från energi till energi.
Är det då så underligt att vi färgas på ett djupare plan av de vi umgås med? Att vi tar efter ord, uttryck, vanor likväl som olater, kunskap likväl som glömskans kranka blekhet.
Det är ju faktiskt ännu "lättare" än att bli som en solmoget äpple, om man nu råkar vara trädgårdsmästare!
Själv marinerade jag på skillnaden mellan dessa två nämnda klyschor ovan, insåg att likheten finns men skillnad är också mils vid!

Jag skall påminna mig om detta under de kommande veckorna.. "Man blir som dem man umgås med!" Dags för en vårstädning tror jag bestämt!