Hitta mod!

Splittrad dag, en dag då jag försöker hålla fem olika grytor kokande samtidigt och ändå verkar det bränna fast i alla fem!
Hög intensitet på arbetet, många projekt runt universitetet, privata ställningstaganden, familjen och min egen kropp och önskan.. ekvationen går helt enkelt inte ihop precis i detta nu.

Javisst, jag vet att det är ok.. det är så ibland i livet, det geggar till sig. Likt kattens nystan verkar det bara bli värre om man försöker dra i någon tråd, drar man blir nystanet liksom tightare en stund. Ändå vill jag göra allt! Vill inte göra avkall på något, för det är nämligen jag, att värma tio järn samtidigt och tro att jag kan smida på alla.
Oftast funkar det utmärkt, oftast blir det bra! Utom just idag...

Ömklig och ynklig sitter jag i mitt lilla pörte med den sämsta möjliga sällskap, nämligen Franz Kafka.. Jodå, du läste rätt! Inte i historisk person förståss, det hade säkert varit en muntrare tillställning, att plocka denne mystiske och halvt sinnessjuke mans hjärna.
Nej, men med en bok som alla verkar ha åsikter om men ingen verkar förstå och påpassligt nog heter den Processen!
Redan i förordet som är 5 sidor långt, varav jag förstod nästintill nada - också det första gången i mitt snart 40åriga liv så flöt jag bort..

Dottern framför spegeln, tillbaka till sin gamla käpphäst - mobiltelefonen hon lovats då flytten till Norge är överstökad. Hon ser på mig genom spegelns reflektion och utbrister plötsligt:
"Men mamma, det vet du väl.. Alla tjejer som har mobiltelefon har en handväska att ha den i!"
BINGO, där satt den!! Jag förstod plötsligt detta idoga tjat om denna telefon.
Handväskan, den första.. Klart man skall ha handväska om man är stora syster!

Snabbt klipp, nästa sekvens.. Mitt i middagen igår kväll, till synes ur det blå, samma dotter med sin mera drömska look då hon helt frankt upplyser oss alla..
"Mamma, jag minns faktiskt ingenting från pappas pung! Jag var har inga minnen, var nog inte medveten!"
Två tuggor kött, ett halvt glas mjölk senare hade jag svalt skrattet tillräckligt mycket för att svara henne och att diskutera själen, självet och medvetandet.

Någonstans här hittar jag lite mod, mod att fortsätta min dag...
Bär jag på en till minifilosof och glädjespridare? Antagligen! Likväl som på en komplex, kompetent och underbar liten människa med alla sidor, ljusa likväl som mörka.
Mjuka armar om min hals, eftermiddagens "pepptalk" med lilla syster har börjat..
"ajabaja, inte sparka mamma på lungan! Nu får du vara snäll flicka.." Mjuka lockar smeker mitt ömmande utsträckta trumskinn..Hon på insidan stannar upp i rörelsen, kanske lyssnar hon, kanske vilar hon..
Mina tjejer i samförstånd och samtal.. Jag lutar mig bakåt, åker med, vad annat kan jag göra?
Stor som ett mindre hangarfartyg men, men ett tankat sådant. NU i vart fall..