Blå klänning i natten

Nätterna... De borde vara tysta, fyllda med rofylld sömn, ljuva och upplysande drömmar, själens resor genom skogar fyllda av mysterier och svar. Man vill vakna utvilad, fräsch och redo för att möta allt det nya i dagen bortom nattens tystnad och vila.
Nu vet vi alla att det inte alltid är så! Nätter kan vara fyllda av diskussioner, inombords eller tillsammans med någon, fyllda av sjukdom då timmarna är oändligt långa, fyllda av älgskog och kärlek som inte har tid att sova, fyllda av ångerst inför den morgondag som man anar men ändå inte vet något om.
Nätter kan vara fyllda av så mycket..

Häromnatten rev något i mitt sinne och kropp, svårigheten att hitta en god position i sängen som håller längre än fem minuter, mitt delande av kroppsfunktioner med en kommande liten varelse som också har uppfattningar om vad natten skall innehålla.
Hormoner som förbereder mig och kroppen genom fysiska förvandlingar, kemifabrik och drömmar under nätterna försvårar ekvationen ytterligare.
Jag försökte lösa det med mina allmänna knep, de som brukar funka för mig.
Toabesök- a och o för en gravid men också för andra. Vandring till köket, snabbkoll på båda barnen, stoppa om den ena, stänga av datorn åt den andra. Stort glas kall mjölk, funkar som sömnmedel på mig likväl som lugnande för min gravida mage.
Öppnar det lilla vädringsfönstret mot gården, känner nattens regntunga vind emot min kind och hoppas på mer, älskar att sova med knattrandet emot taket!

Kryper ner, bullar upp kuddar och täcken till ett bo, lyssnar till makens lugna, rytmiska andetag och försöker följa hans sömntråd in i sömnens rike.
Det är då jag förnimmer rörelsen i rummet, hon som ljudlöst rör sig runt, liksom sopandes i rummet... Jag blir inte rädd, är inte säker på att jag är vaken och hon känns så mild, så oförarglig. En snabb titt och jag ser henne klarare, kvinnan i den mörkblåa klänningen som rör sig runt, som om hon städar. Hon uppfattar min vakenhet, min observation och på ett ögonblick är hon framme, sätter sig på sängen och placerar sin svala hand på min panna.

"Sov vännen! Förlåt om jag väckte dig! Jag är här för babyns skull.. MItt ansvar, min förberedelse."
" Guiden? Är du guiden?"
"Det var inte meningen att väcka dig! Jag är här för båda eras bästa, jag ville er bara gott!" Hon strålar emot mig, jag känner värmen och mjukheten, som en mamma.
Hmm, jag blir också omstoppad tydligen. Med hennes hand på min panna, med känslan över att någon vaktar mig medans jag sover somnar jag tryggt och lugnt.
Var hon min dröm? Var hon "verklig"dvs hade jag besök?

Jag vet vad jag tror, ty i natt var hon här igen! Vi pratade inte, bara hälsade!
Det närmar sig, det närmar sig.. Komihåg, be om hjälp!
Den finns även i natten.. Närmare än du anar ibland!