Ljus föröver!

"Om man föds med en sorg, är då kärlek blott en ynnerst?
Ett tomtebloss i mörkret, ett snäckskal på en strand.
Men om jag värmer mina händer i förlåtelsens hav, kan jag släppa det förflutna?
Fri att ge sig av..
Om man bär på en sorg, då blir stegen alltför tunga!
Det finns inget plats för växandet, då blir drömmarna till sand!
Men om jag värmer mina händer emot livskraftens glöd, där all kärlek har sitt ursprung.
Ja, då falller sorgen död!

Mötet.. Mötet med klienten där jag blev stum, nästan mållös, där smärtan var så stark att alla mina normalt fungerande barriärer nästintill rämnade.
Vad säger man till någon i den mest bottenlösa av all förtvivlan? Vad säger man till någon som paddlat, paddlat, simmat och simmat i timmar, dagar och år...utan ett endaste break?
Jag sökte med min lykta, sökte och sökte efter ljusstrimman i mörkret, efter det förlorade hoppet, den oprövade vägen och fann ingenting!
Kändes nästan hennes hjärtas rädsla gripa tag om mig, kände hur jag nästan drogs med..

"Ta dig samman!" hans ord ekade mellan väggarna, han den kloke.
"Du vet bättre än så.. gräv där du står!"
Det finns inget att gräva efter.. gnydde mitt inre men fröet var sått.
Vi satte oss ner där vi var, hon och jag, i kolmörkrets mitt, höll varandras händer, delade ögonblicket tills en liten stjärna av ljus syntes vi horisonten.
Den är inget för världen, faktiskt knappt synlig om man inte står still men det gav henne något att fästa blicken på.
En blick som slutat flacka, som börjat fokusera, händer som sakta tinar emot livskraftens glöd..

Den skakade oss båda, men den ledde också rätt.. Det är ljust föröver!
Jag gick hem i känsla av påminnelse och tacksamhet, tacksamhet över att jag inte behöver leta efter min stjärna i detta livet och tacksamhet över att jag får chansen att resa med andra.
Det ger livet djup och mening! Tack Du kloke!