På Måndag gör jag ingenting, ingenting..

Är det inte så den går den gamla jullåten?
"På Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting,
På Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring,
Onsdag går jag ut och vankar osv"

Den river i bröstet som en ulv, en ulv som någon försökt stänga in.
Den ylar som ulven, sparkar och försöker spränga min bröstkorg.
Min dotters förvånade ögon på mig när jag sätter igång. Hon tror helt klart att jag är arg på henne, att jag på ett eller annat sätt förlorat greppet och det är bäst att sätta sig i säkerhet.
Gulligt eftersom det är de första indikationerna på någon som kan kallas rädsla hos spädbarnet, ett tecken på tillväxt.
Men samtidigt, så förbaskat irriterande.. Hur förklarar man för henne att mamma bara är sjuk? Mamma hostar som en maskin och kan inte stoppa det!

Influensan har slagit mig som en bomb och jag har glömt hur vidrigt kladdigt, irriterande svettigt och total energiupplösande det är. Plus, inte nog med det, det tar tid!!!!
Dagarna såhär innan jul som så ofta pinnar iväg ändå, tja, de springer undan nu såsom galloperande hästar.
Jag ser högen av mail växa, frågorna, samtalen, mötena...
Jag hör telefonens plingande, ser dess blinkande men orkar inte! Orkar faktiskt inte ens bli nyfiken. Helt olikt mitt vanliga själv.

Kudden drar.. Den ylar också men efter uppmärksamhet och värme.
Det tar ju ändå bara 45 minuter att gå och lägga sig. Vad jag menar?
Jo, det tar 45 minuter att hosta klart innan man somnar och när man gör det är nattduksbordet fullt av brukta näsdukar, urdruckna vattenglas och påsar med halstabletter.

Igår eftermiddag gav jag upp.. Tog dessa fyrtiofem minuters skrabbande medans den lilla ivrigt glufsade i sig tuttes varma innehåll, tack gode gud för att det fortfarande funkar.
Rummet försiktigt upplyst, rullgardinen till hälften nere och utanför fönstret mörknade det fort. Där och då, i gatlampans sken, började mjuka, stora snöflingor singla emot marken.
Ja, de singlade faktiskt för första gången i år!
Likt de stora sjok av bomull som de liknar, lade det sig runt min hjärna och det blev äntligen tyst! Jag njöt av att göra absolut ingenting!
Hennes rytmiska sovandning, mina visslande lungor, ljudet från en avlägsen TV var allt som hördes. Snöflingornas vals, det duniga huvudet och gatlampans fladder var allt jag såg när jag långsamt accepterade - på Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting!

Vi somnade båda, sov den läkande sömnen i över tre timmar.. varma, trygga och nära, nära.
Idag är det Tisdag och jag ser mig omkring, mig omkring..
Nosen upp ur dimman.. Kanske.. Kanske lättare det idag. Vi får se.