Tillhörighet.

På julafton vandrade jag tillsammans med svärmor genom snön för att besöka en närbelägen kyrka och ringa in julen. Jag har besökt kyrkan tidigare men bara på utsidan och jag hade ingen aning om vad man kunde förvänta sig.
Prästen var som tagen ur en gammal film. En äppelkindad, gladlynt, lite rund man som mitt under predikan hivade upp ett kreditkort.. Jodå, du läste rätt.
Han hivade likt den bästa lottomiljonärs utdelare upp ett jättelikt kreditkort, guldfärgat med en ängel på och med texten "credit unlimited" samt banknamnet "Den himmelske bank".

Därifrån jobbade han sig igenom hela predikan.. Talade om julen, pengarna, de heliga talen som såklart blev kortets pinkod. På det hela taget, ett brilliant upplägg.
Men jag skall inte sno detta koncept, hur bra det än var.. Nej, jag slogs av något annat. Något som träffade mitt i min affinitet denna dag.
Vad affinity är för något? Jo, det är våra känsliga punkter inom homeopatin, vår återkommande sår och skorpor och ärr.

Han talade om julens behov av tillhörighet. Att vi känner att vi hör hemma där vi är och att detta faktiskt ibland är ett val..
Man kan välja att ställa sig utanför i den bästa av omgivningar, de godaste av intentioner, kort sagt, man kan i stort och smått välja att bli en igelkott. Om man vill..
Eller så kan man låta sig svepas in i tillhörigheten, också den ibland på gott och ont. För visst, det finns problem inne i tillhörigheten också, inte tu tal om det, för att inte tala om att tillhörighet kräver delaktighet, ansvar, vilja och många andra stora och viktiga begrepp.
I vart fall oftast när det handlar om andra människor.

Lite sorgsen insåg jag att valet ligger där..för alla. Sorgsen blir jag för att en mig närstående person alltid valt bort och ser det inte ens själv.
Ser inte att linjerna runt tunnats ut, att människor försvunnit, ja, tom lagt benen på ryggen för att valet alltid varit att inte känna tillhörighet.
Därmed har all form av kommunikation och inneslutande i denna varma hand som tillhörighet faktiskt kan vara upphört. Broar har brunnit, vägar suddats ut och kvar är..??
Ja, vad är kvar? När tillhörigheten är borta.. Kan man klaga över ensamhet när man valt bort?
Finns den rätten kvar eller är den förbrukad?

Människan kan inte leva utan beröring. Det är bevisat.
Hur är det då med tillhörighet? Hur länge orkar man vara en ö?
Vad för typ av tillhörighet måste man ha för att överleva? Vilken är viktigast?

Såklart är detta lika individuellt som allting annat men väl värt att tänka över. Bara för det att man inte skall säga nej per automatik utan kanske tom utmana sig själv att ibland säga ja.
Trots att det är jobbigt, utlämnande och lite läskigt.
Igen, något jag skrivit om förrut men som tagit en ny cirkel inom mig.
Hur är det med dig?