"Jeg må fråga moren mi om noe.." vrålas det i hallen när jag stänger av duschvattnet på juldagen.
I nästa sekund hör jag hur hon korrigerar sig själv..
"Jeg må spør moren mi om noe!"
Ingen har sagt något. Mannen, han som talar både språken med samma lätthet, sitter i soffan och ser en film men säger inget.
Vi talar såhär numera, Claire och jag, en sorts svnoska.
I vissa sammanhang låter svenska ord jättelöjliga och i vissa sammanhang norska, inget känns "rent" längre.
Jag drömmer om norska ändelser.. Vad heter det egentligen? Inser att jag försöker sätta "att" framför vissa norska verb men till föga hjälp. Det är bara en gammal ryggmärgsrörelse som inte längre fungerar.
För några år sedan skrattade jag gott åt min vän B's norska "halloooo" när han kom in någonstans. De säger nämligen inte "hallå" med betoningen på Å, som svenskarna gör utan o:et är rent. Nu ropar jag själv "hallo" till min dotter när hon kommer in och hon svara på liknande sätt. Inte heller frågar hon längre efter "kåla" dvs Coca-Cola" utan hon frågar efter "kooola" med ett o på plats.
Min nya fina norska Nokia saknar de välbekanta ä,ö och har istället det mera användbara ø och æ. Ibland känner jag mig sålunda berikad, ibland som en analfabet.
Svenskar hävdar alltid att norska inte är något problem för dem!
Bah, säger jag, det tror jag inte ett skvatt på. Svenska är däremot sällan ett problem för norrmänen även om jag mött undantag. Svenskarna har varit vana att ses som "lite finare", storebror och därmed har de flesta andra fått rätt och packa sig därefter. Vi vill, som goda svenskar inte se att det faktiskt är större skillnader mellan oss och broderfolken än vad vi vill tillstå.
Jag vet att det bara gått några månader men jag vill ändå inte prata så här.. Jag vill att människor jag möter skall känna sig respekterade genom att jag vinnlägger mig om att tala deras språk. Kan jag? Eller kommer det att vara som att lära en fransman snacka spanska?
Han förblir en fransman men med spanska ord eftersom språken ligger för nära.
Ungarna på Claires skola berättade snabbt för mig om pappan, pappan i B klassen, han som snakker svensk men med norska ord. Jasså.. vill jag bli sådan? Lost in translation?
Mellan två språk? Jag är en ordmänniska.
Skriften liksom språkets bärande känsla är viktig!
Antar att det är som med allt annat, träna, träna, träna..För jag vill inte att Selma skall vara "lost in translation" på dagis.
Jag vill att hon skall vara "sulten", inte hungrig. Vara "sint", inte arg.
Ha det "gøy", inte kul. Gå och lägga sig "stille og rolig", inte lugnt och stilla.
Jag vill att hon skall kunna ta en "utfordring" inte en utmaning.
Likväl som jag vill kunna följa mina kommande kunder i deras utläggningar och de skall känna att deras ord kan flöda utan att det stoppar upp hos mig.. Ordets flöde är viktig i en konsultation. Känslan det bär..
Så, ytterligare en dag att träna på.. en utfordring att lägga till nya ord, se vad min svigermor och svigerfar har att säga om detta.
Wish me luck! Att känna sig som en analfabet duger inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar