Jag gleder meg!

Dottern har anammat språkmelodin till hundra, ordens inbördes ordning likaväl..
Såklart fattas det ett och annat ord, finns ord hon inte förstår men det gör det på svenska med.
"Jeg gleder meg!" - är något hon säger ofta och det är synonymt med "jag ser fram emot!".
Ett fint norskt uttryck som jag gillar skarpt men i vissa lägen får det det att nypa till i magen på mig.

Så liten hon är, min stora lilla tjej, så är hon på väg emot tonåren.
Det märks på henne, det känns i luften. Först pojkvännen är avverkad.."Jeg gleder meg till en kæresta" var orden innan, nu är det alltså slut, tack och lov.
Han verkade bra, om än lite märkligt brådmogen och det var nog med betoning på "bråd" som min kloka Claire valde att välja bort.
Suget, draget efter den där pussen, efter någon som håller henne i handen, som ser henne som tjej kvävdes i hans konstanta närvaro, hans behov av uppmärksamhet och äganderätt.
Hon "slo opp" med honom på en rast via Maria, som han hade flörtat med..

Nej, det är inte hennes coach till mamma som lärt henne raffinerade hämdtekniker. Dessa räknar hon så bra ut själv, skrämmande bra, faktiskt.
Tjatet om pojkarna har tillfälligt lagt sig härhemma, Gud ske pris, men jag fick ett smakprov av vad som komma skall.

Svårare är det med vuxna.. "Jeg gleder meg" till i eftermiddag var det sista hon sa innan hon gick genom dörren idag och modfälld lät jag den klicka i lås.
Jag tror att om du tagit en bild av min nuna just i det ögonblicket hade den sagt mer än tusen ord - oro, funderingar. Hur skyddar man emot andra vuxna? Hur befrämjar man glädje när man minskar frihet?
Det är pappa dags! Ett kort besök mellan två stopp för honom!
En värld av längtan för henne! Fem månader ackumulerad längtan skall ut i några futtiga dagar..
Hur skall det bli denna gången? Vilka rester skall sopas ihop och limmas?
"Jeg gleder mig.. IKKE!"

"Jeg gleder mig till neste uke, till bestefar"
Ja, det är dags för ett besök hos min far igen för hela familjen.
Claire fd idol men som hon numera inte vet hur hon skall närma sig längre. Längtan bor dock kvar inom henne, längtan efter mötet som flytt..
Jag som hörde min fars livsleda igår, hans förtärande ilska över kroppen som lämnar allt övrigt att önska, hans rädsla för det slutliga.. Jag vet inte vad jag skall säga.
Vet att jag inte kan skyla henne, skydda henne, vet inte ens om det är klokt, ändå är jag rädd för att ärra henne, ta bort de gamla bilderna..
Kanske blir det inte, kanske hinner farmor hämta honom innan dess..Vem vet?

Nu skall "Jeg glede meg" till en helg av samvaro med mina svärföräldrar, min man och yngsta dotter men också till att få färdigställa en del jobb.. Det kliar i fingrarna..
Det är gott med GLÄDJE medans man lever och verkar!
HA en god helg! KLEM