torsdag 10 juni 2010

Synkronicitetetens spel.


Jag tror på synkronicitet! Även om den inte alltid går att se i ögonblicket..
För det gör det inte!
Synkroniciteten går ofta hand i hand med intuitionen dvs det som kommer upp inom oss spontant, utan förvarning och ibland en smula ologiskt, ja, det är det som ligger i luften.
Det som skall i sync..

De senaste dagarna har jag varit väldigt upptagen i sinnet med att fundera över behandlingen av sjuka, mest min far då så klart. Mest pga att jag känt, som jag skrev igår, att han ändrade energier så tydligt nyligen. Blev argare än han någonsin varit och samtidigt tröttare.. En märklig kombo.
En kombo att notera. Jag ville helt enkelt att han skulle få vila, vara ifred, lugna sig..
Samtidigt har det cirklat på alla första sidorna i norska tidningar, om just livets slutskede.
Intervjuer med Per (från gårdagens blogg) i medier och hans uttalande om döden, att vara dödssjuk.
Naturligtvis orkar inte andevärlden synca så långt. Jag är inte psykotisk.
Jag tror inte att dessa artiklar skapas för mig men jag ser att dem tydligare än annars, känner av deras inverkan tydligare.

Igår tog så, en modig läkare, som inte är min fars ordinarie(de har semester), tag i problemet.
Han avslutade all form av behandling, alla försök, allt utom smärtstillande och näringslösningen tog han bort. Ett beslut baserat på de fakta han har, röntgen, blodsvar och lite annat. Äntligen!!
Idag skall vi dit, hela familjen, det är tungt att se honom ledsen men skönt att se honom vakna.
Gott att få den tiden som finns kvar utan diversioner av allt detta kemiska, osunda.

Han har valt en fin tid att gå hem på, min far. Han som alltid älskat sommaren, värmen.
Om en uke är skolan över här, tjejerna och jag kan var där mera, utan hinder. Maken får resa emellan.
Synkroniciteten är perfekt! Jag har en vecka på mig till några privata projekt och skolavslut.
Sen är det dags! Dags att montera det gamla, barndomshemmet och reflektera.

Till hösten är bladet sedan fräscht och rent..
Så tror jag nu MEN SOM SAGT, synkroniciteten vet man inget om..
Inte förräns efteråt.. Tur det, att man inget om resan vet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar