Tystnadenspunkt.

I en av mina favorit böcker, Borkmannspunkt, av Håkan Nesser ges ett visst skeende i en polisutredning just det namnet dvs Borkmannspunkt.
Detta är punkten i utredningen när man samlat in så mycket material, talat med så många vittnen, öppnat så många dörrar osv att man sålunda samlat in tillräcklig för att lösa fallet.
Man bara ser det inte.. All information som kommer in i fallet från den här punkten och framåt bara försvårar det hela eftersom den är onödig, ger mer att jobba med, fler diversionslinjer etc.
En sorts inofficiell slutpunkt.

Jag igenkänner något liknanade inom mig själv och i denna arla morgonstund har jag valt att döpa detta skeende till Tystnadenspunkt.
Denna punkt handlar i mångt och mycket om samma sak, man har samlat information, ofta massor av information, man har vänt och vridit på sitt trossystem, man har stött och blött med vännerna, experterna.. och så.... finns plötsligt inte mer att säga.. tystnadenspunkt!

Tystnadenspunkt behöver inte alls vara "slutpunkten", inte alls. Nejdå, denna punkt kan ligga mitt i ett skeende men mellan den och slutresultatet ligger kanske skeenden man inte rår över, saker man måste vänta in, ha tillit till.
Men ändå, just i det ögonblicket finns inte mer att göra, säga, älta, handla, diskutera, involvera, dra bort...puh!

Ibland kommer denna punkten naturligt för mig, kroppen släpper sin spänning, hjärnan stilla står och ett "nu kan vi inte göra mer, vi får se.."infinner sig. Lättnad!
Ibland blir jag nästan tom, lite förbryllad, rastlös, som om man tappat en gammal vän på en marknadsplats "jamen, vad tog du vägen nu då? Vad skall det bli av dig, mig, oss.."
Förvåningen kan också bli stor hos de som vill hjälpa, de som varit involverade i resan fram till punkten. Klart de blir förundrade när allt plötsligt blir tyst, som om jag valt att lämna dem ute.
Det är inte meningen så, det är bara att... "That's it!"

Svårast för mig personligen är när jag känner att denna punkten nås ganska långt innan den faktiska tidpunkten för "avslutet" av händelsen/incidenten/skeendet är inne.
Har så svårt att veta vad jag skall göra av "glappet", glappet mellan min inre slutpunkt och den faktiska, den synliga, den ute i världen.
Ju mera intuitiv, desto större glapp, ja, så är det oftast också!

Jag tror jag skriver om tystnadens punkt för jag anser den lite förbryllande i en värld som bara tänker, tänker, kommunicerar, kommunicerar, agerar, agerar..
Den finns där, som en motsats, som ett kärleksfullt ankare, som en gammal farfar som säger till sitt överaktiva barnbarn "Så, nu är det NOG! Tig nu stilla en stund!"

Idag är jag där, där tankarna stilla stå.. I vart fall angående minst två av mina senaste temata.
Skall försöka njuta tystnaden i kroppen, knoppen och själen,
stillheten som en nattblank sjö i Dalarna till midsommar..
Det finns bara ett avslut värt namnet för denna bloggen nu.. Namasté!