The well of grief..

För många år sedan då jag precis flyttat till Stockholm, gick jag igenom mitt livs tyngsta period och i samband med det hade jag en dröm som för alltid blivit som fastetsad på min hjärnhinna.
Den handlade om en brunn, en brunn full av avföring, mänsklig sådan och diverse annat onämnbart. I denna brunn hade jag av någon underlig anledning hamnat och nu sjönk jag, sjönk och sjönk och sjönk. Genom sörjan såg jag dock en del, det mesta av det obeskrivbart, annat mycket mera handgripligt såsom, tja, allt man kastar i en offentlig toalett.

Plötsligt i drömmen "skramlar" det till.. Jag står med fötterna på någon form av betong botten.
Jag söker med händerna efter kanterna men finner inga, dock fortsätter alla dessa äckliga ting att cirkla runt mig. Hur jag andas??
Ingen aning, eftersom detta är en dröm förtäljer historien inte detta.
Det är då det sker, plötsligt ser jag denna stegen.
Ni som sett ner i en gammal brunn har sett den, den är liksom inbyggd i brunnsväggen, stegpinnar, gjorda i järn, som böjda armeringsjärn.
Dessa järn glöder dock, som fluorescent grönt, genom geggan, avföringen och allt annat som omger mig. Jag paddlar med händerna emot stegen, tar första steget och i drömmen tänker jag.."Nu vänder det!"
Med den känslan i kroppen vaknar jag.. Den gången stämde det!

Denna perioden i mitt liv är inte tung på samma sätt, den är annorlunda. Denna brunnen är inte full av skit.. Men när jag idag lyssnade på min favorit poet David Whyte och hans vackra dikt-
Well of grief - så insåg jag att det finns många sådana brunnar vi måste igenom i livet.
Dags att leta efter upplysta stegpinnar även i denna brunn, de finns ju..
Här kommer poemet! Mycket nöje!

Those who will not slip beneath
the still surface of the well of grief
turning downward through its black water
to the place we cannot breathe
will never know the source from which we drink,
the secret water, cold and clear, nor find in the darkness glimmering
the small round coins
thrown away by those who wished for something else.