Minicoacher!

Imorgon väntar mörkret och besluten.. Jag kan inte gå in på det här.
Det är mina personliga ting, ibland är det ju så, man skall in i något för att inte veta vart man kommer ut. Så, imorgon, in i tunneln..

Jag är som ni vet sedan tidigare dålig på tålamod, även tilliten kan svikta ibland..
Så, vad göra en dags som denna? En dag då ångersten river min buk, illusion byggs på illusion, rädslan firar triumfer över något som inte ens börjat ännu.

Ensamheten kan kännas dräpande förtvivlad när man inte ens kan sätta ord på sina tankar,
när man inte ens vet vad man vill säga.
Så jag bestämde mig för att utnyttja min största resurs, mina minicoacher, för att använda dagen till energipåfyllning, istället för dränage och ångerst.
När kikade du senast på insidan på en maskros?
När plockade du med försiktiga fingrar ut det innersta mjuka vita luddet i samma blomma och strök det emot kinden?

När smakade du på granbarrens första skott senast?
Har du ätit ostbitar och cornflakes? Dansat framför Tv:n tills du trillat omkull skrattandes?
Delat stammen på ett lönnlöv? Läst tidningen utomhus med någon sovandes på magen och sedan somnat själv? Låtit solen värma spagetti och köttfärs till ättemperatur och sedan njutit av det?
Har du verkligen tittat på nära håll på en flygmyra medans du hållit den mellan tumme och pekfinger? Har du hunnit se att syrenerna slagit du? Vet du vad dina barn åt till lunch idag?
Vem de lekte med?

Jag har alltså använt en av mina mammadagar till mindfullness, en dag där jag varit helt i mina barns värld, nästintill i vart fall..
För detta har jag inte betalat en spänn, kursen ingick i att vara mamma!
Jag har njutit, inte tänkt! Mina tjejer har njutit tydligt och uppebart!
Tack mina minicoacher! Utan er är jag blott en tågförsening!
Behöver inte så mycket mer än ER!! PUUSS, Mamma