Kattens lek med råttan.

Igår skulle jag "in i tunneln", göra det obehagliga och okända, det jag inte visste något om och därför fruktade..
Min vän hade sagt hela veckan "Gud hör bön", jag trodde henne inte- vart var i sånt fall Gud?
Vart var hans härskaror? Varför galopperade de inte mot mig när jag tidigt på morgonen gick emot stupstocken?

Ja, jag såg ut sådan, kände mig sådan.. Allt som bortblåst förutom min fruktan för tunneln, min avsaknad av tillit till "deras hjälp".
Jag underlät mig att se mitt andliga "team" där de stod och skakade på sina huvuden, min guide som försiktigt sa: "Vill hon inte se så är det så det måste bli!"
Tecknen de så tydligt ritat i skyn, var osynliga för mig - jag tror inte på mirakel i sista stund!

Väl framme vid tunneln möttes jag av den skira Ingvild.. Full av tvivel.. Va?
Jag skulle inte mötas av någon Ingvild, inte nu och hur skulle denna milda, sköra skapelse kunna vara tunnelns väktare..?
Hon log, förklarade att den normal tidsplaneringen inte fungerade just i dag, hack i maskineriet så jag fick stå ut med henne först.. Det var då, först då jag började ana..
Gud HÖR bön! Kraftens vägar är subtila, obegränsade och mjuka.
De är ju energibärare, inte krigare till häst med rustning och hjälm (hur gärna jag än vill det ibland, se dem, höra dem dundra in).

Tillsammans reste vi, den ljusa Ingvild och jag, tillsammans insåg vi att tunneln var onödig.
Mitt i detta såg hon upp, log förtjust och sade(utan att veta något om mitt dilemma):
"Vet du, ibland, hör Gud bön!"
Vi skiljdes åt med ett handskak och ett leende och jag vandrade ut i sommarsolen, möttes av mitt andliga team som log, guiden som förtjust nickade:
"Såja, nu ser hon oss! Nu är hon tillbaka..!"
Jag korrigerade i min tanke:

Gud hör inte bara bön ibland, Gud hör ALLTID bön! Kanske inte på det sätt som jag tror är riktigt men på det sätt som blir bäst!
Andevärlden har lekt katt och råtta med mig igen, en hel vecka. Bara för att jag inte lär mig..
Dags att hänga ordet TILLIT ovanför dörrposten igen. Så jag minns.. Kanske..