Ett skamligt erkännande.

"Spela piano nu då.." säger han försiktigt och lägger sina fingrar längs med tibia på det andra benet. 
Jag ser vad han gör, jag förstår varför men min hjärna lyckas inte sända signalerna till fingrarna. 
"Jag kan inte!" väser jag och släpper alltsammans, tårarna värker bakom ögonen. 
 Den stora, "arge" mannen ger mig ett märkligt ögonkast, häktar av sig glasögonen och ser på mig en kort stund innan han gnuggar sina ögonhålor. 
Jag vet inte vad som skall ske nu.. Utskällning, kanske? Han är ju bra på det. 

Istället kliver han närmare, lägger handen på min axel, huvudet nära utan att jag känner mig dum. 
"Såååå, vad sker? Vart sitter det hudlösa?
Förvåningen stiger.. Han ser mig! Är jag egentligen förvånad?? Många år som exceptionellt duktig terapeut borde ju sitta i märgen men jag trodde knappt han kunde ord som detta. 
"Det sitter i själen..."
"Såpass, aj,aj,aj.. Ett jävligt ställe det!" Han ler men inte otrevligt, snarare varmt och nickar som om han väntar på fortsättningen. 
Klasskamraten försvinner in i väggen, hon vet inte vart hon skall göra av sig så naken hon är. 

Det rinner ur mig... Som ett rinnande vatten, som en projektil spya, som en.. ja, faktiskt, som en riktigt elak diarré.  Jag berättar om den senaste tidens hälsocheck, jag berättar om dotterns mobbing, jag berättar om avsaknanden av fokus och ändå, om önskan om att läsa mera, ändå mer än jag hinner.
Om split som det skapar i mitt inre...

Nu ler han brett och så säger han det helt oväntade: 
"Du är en god människa, min kära vän.. tuffa saker händer goda människor.  Det räcker med att man är på fel ställe på fel tidpunkt så, tja, så händer det skit med god människor!"
Tårarna letar sig fram.. Nu har jag sagt det, jag är en liten människa. En som inte ens kan hålla ihop... 
Den starka handen pressas runt axelleden och han tar till orda och nu känner jag plötsligt igen honom igen: 
"Det ligger INGEN svaghet i att be om hjälp när man behöver det! Svagheten ligger i att inte be... 
Se bara till att släpa din lilla rumpa hit så skall jag göra en sjujävla akupunktör av dig!
Du är redan terapeut, du är, oavsett vad du tror, en god, bra människa... Det räcker långt det!"

"Hur vet du det..?" Jag hör mitt eget snörvlande när jag dra in. 
Nytt leende, en kort klapp på kinden av en valkig näve. 
"Det syns på dig! Det syns på dig... 
SÅÅÅ; nu kör vi! Spela piano var det! NU!"

Det är inte så att han blir "snällare" med mig under dagen. Det vill jag inte heller. Vill inte ha särbehandling. Men jag känner mig tryggare... 
En liten uppmuntrande nick, en hand som korrigerar min istället för att säga något, ett glitter i ett öga men han står på med samma mängd med frågor, samma irriterande påstridighet, samma "Vill-veta-allt attityd". 
Behöver jag säga att jag högaktar honom? 
Ibland räcker det att veta att någon vet för att det skall kännas drägligare.. Tack för det!