Olyckornas tid.

Ute råder det sen Februari.. I vart fall om man skall tro vädret. 
Min morgons första varning kommer när jag kliver utanför dörren för att gå med hunden. 
Maken har, dagen innan, knackat, borstat och fejat bort all is från ute trappan så jag känner mig rätt säker. Två steg senare hänger jag i räcket... 
Ett flortunt lager av is ligger över hela trappan, glans is. Resten av gården ser inte bättre ut. 


Sandbilar göre sig icke besväret! Sanden eller gruset, som de använder numera, rinner nerför vägen med smältvattnet från berget och landar på vändplatsen längst ner. Vägen dit är en skridskobana. 
På kullarna som ligger på solsidan lyser gräset grönt och frodigt.. Hmm, December. 

Vid skolan, som ligger i själva Ullevål stadion, har snälla vakter ramat in trottoaren utanför med röda plastband. OBS - fara för nedfallande snö! 
Jag kikar upp emot taket och skyndar in i säkerhet. Detta är inte jul! 


"Tidskonsumtionen" ändras också. Det inser jag när jag skyndar från bussen till mötet på skolan senare på dagen. En kort promenad som annars tar 5-10, tar plötsligt det dubbla - allt pga att jag, i mina riktiga vinterskor från Caterpillar inte tar mig fram. Det är för halt, det rinner vatten.. 
Efter mötet sladdar jag hemåt på cykelvägen och halkar rakt in i en olycka. Någon som ramlat, någon äldre, mycket smärta, jag får ringa ambulans innan jag larvar vidare genom vattnet. 


Dagen efter samma visa.. Kliver av bussen. 
Den mjuka nedförslöpan från hållplats till cykelväg har blivit en fälla. Bara en spark hade klarat det hela eller kanske en tur på rumpan i en plastsäck. 
"Håll dig i staketet annars kommer du aldrig ner.." ropar flickan som tagit sig upp samma backe. 
Jag tar tacksamt emot rådet, håller mig hårt då jag hör skriket.. 
Hon som gick före mig ligger mitt i backen och ropar. Vi "skyndar" till, nåja, vi "halkar till". 
Blodet på hennes vita socka får mig att återigen dra upp telefonen. Uschamej, unga människan. 


"Ett tibia brott..ett brott i dagen"säger jag tyst till ambulanskillen som river sig i skallen och undrar hur han skall komma fram.. Hur komma ner? 
"Inte dagens första" stönar han tillbaka och kör runt med bilen och bär flickan emot torra land och smärtlindringen. 


Maken dyker upp hemma med hjärtat i halsgropen.. 
Han har försökt att ta sig in i en fil på motorvägen, i halkan, i mörkret.
Långtradaren bakom honom såg honom inte utan satte sin stötfångare till vår bakskärm och sköt hela bilen framför sig i 200 meter innan han upptäckte något. 
Under tiden prövade maken febrilt att ta sig undan, gasa sig bort, bara komma undan. 
Helt lönlöst i halkan.  Det gick bra! Oförskämt bra. En bucklad bakskärm, en skråma på lampglaset, en ledsen dansk tradarchaffis, en upprörd make men på det hela taget, oförskämt bra! 


Vart är min vinter? Min norska, skandinaviska vinter... Vart är snön?
Knarret under fotsulorna och normala vintervägar. Detta är en övergångsperiod och den skall komma på våren, vara en stund och sedan ersättas med blommor och blader. 
Håll tummen! Nej, förresten håll i hatten, i staketet, i sparken... Eller vad det nu måtte vara. 
Håll dig torrskodd i December. KRAM.