Vår vardag.

På väg från dagis väljer jag att snedda över skolgården... Ja, jag gör det fastän jag inte borde, det går nämligen fortast så att ta sig till bussen.
Skolan gillar det inte men i denna gryningstimma är det knappast någon på skolan än. Det är gott och väl 40 minuter tills lektionerna börjar och då är jag långt borta.
Dessutom är det så mörkt ute att jag knappt syns i min svarta "mellanvinter jacka".
Månen står fortsatt halvhögt på himlen, stjärnorna gnistrar och tindrar men ner emot Sandvika syns det första gryningsljuset på himlen.

Jag rundar hörnet till den del av skolgården där min dotter går, en liten fyrkant av skolgården, lekplats, några träd och jag är så upptagen av mina egna tankar att jag nästan springer rakt in i honom.
"Oj, förlåt jag såg dig inte!"
"Det gör inget! Det gick bra..." säger han lite förläget och ser ned på sina skor.
"Vad gör du här så tidigt?" vräker jag ur mig men ångrar mig genast. Non of my business! Men han är barn så han svarar som vore det den naturligaste saken i världen.

"Mamma släpper mig här innan hon måste åka till jobbet!" En axelryckning som följd, nya skrap med foten. En snabb blick på pojken får mig att inse att han är för stor för fritids. I Norge får man inte fritids längre from det året man fyller tio, vare sig före eller efter skolan.
"Det gör inget!" säger han då jag inget kommenterar och ser upp på mig men ögonen säger något annat. Han är inte direkt glad.

"Min dotter går också här, fast i trinnet under dig." säger jag liksom för att lugna honom men tankarna mal så jag fortsätter...
"Jag heter Maud. Men... Har inte du/ni sovmorgon idag?"
Han plutar med munnen, ser på mig under mösskanten och säger:
"Jo, men det minns inte mamma! Hon glömmer alltid den..."

Piskrappet över ryggen! Jag glömmer också alltid denna ena dagen varje vecka, sovmorgonen, för att jag är så van, för att hon aldrig haft det MEN min dotter kan gå senare, hon kan välja själv. Och vi kommer alltid ihåg innan det är för sent...
"Det är INTE kallt" säger han och ser på mig med sin rådjursblick.
Nej, det är inte kallt! Men det kanske kommer att bli...

Jag känner V rätt väl nu. Vi pratar varje morgon då jag smiter över skolgården.
Min hemliga morgonkamrat... Några meningar, en delad mandarin, ett snack om pingis, ensamma mammor, dagis, skolan, föräldrar. fickpengar och julklappar.
Ibland kommer två utländska pojkar också tidigt, spelar pingis utomhus med honom men han tar sig ändå alltid tid att prata med mig, en kortis, ett skyggt leende... Man måste veta var ens prioriteringar ligger, helt klart!

V´s mamma försöker lika mycket som jag. Hon gör allt som står i hennes makt.. Det har jag förstått och det har V förstått men ibland tar livet vid, vardagen.
Möten som måste hinnas till, morgon trafik, stress, matpaket, frukostar, läxor..
Kan inte låta bli att undra vad jag missar av mina barns vardag.. Fast jag tror jag har koll.
Har min dotter en hemlig morgonkamrat? Någon i hennes synfält som inte finns i mitt?
Vet V´s mamma om mig? 

Vad vet vi om varandras vardag? Vi som står varandra närmast.. Medan livet ångar förbi..
KRAM