Med kaffekoppen i handen stirrar jag med på datorns text...Några gamla klasskompisar har uppdagat vår belägenhet, ja, alltså inte bara min utan alla norrmäns "belägenhet" i detta nu. Vi har inte smör i våra butiker! Varför?
Det skall vi ta i en annan blogg, det kräver sin egen lilla space..
Texten talar om avsaknaden av smör och en av mina gamla goda vänner gör genast om det till en anledning för mig att komma, komma "hem till jul". Hon lovar mat och dricka, sällskap och glädje.
En annan gammal vän lovar då raskt att "ta med smöret" bara han också får vara med på fikat.
Jag har känt dessa människor sedan jag var liten, sedan småskolan och nu faller tårarna sakta...
Insikten att jag "längtar hem till jul" tar mig på sängen helt! Jag stoppar upp, känner in.
Det är inte till platsen jag längtar, tycker egentligen inte ens om den speciellt mycket - det har du säkert fattat tidigare, kära läsare.
Nej, jag "längtar hem" på riktigt. Kanske tom till ett hem jag inte riktigt kan beskriva...
Mer än känsla än en plats!
Dottern kavlar degen. Den pepparkaksdeg som min mor alltid gjorde, den som blir mjuk, den som blir smakrik, den som smakar hemma och eget, "Tant Harriets pepparkakor". De har följt mig genom livet.
Samtidigt sjunger hon: "Hvem tok mørket bort i hyrders blikk, din første natt? Hvem har flettet kronen av strå omkring din panne?"
Mina julsånger är desamma men låter knappast på samma sätt. Vackra men annorlunda.
Mitt gamla bakas samman i degen, bakas, knådas samman med det nya och kanske blir de till ett?
Stämningen kring jul måste vara och bli ens egen. Liksom känslan.
Ändå... Finns det någon av oss som inte någon gång plockar upp känslan vi hade då vi var barn?
Ser på den, smakar på den igen, trånar och längtar...
Det är svårt, i vart fall för mig, svårt att avgöra vad som är vad och vad jag vill göra med det.
Mina händer bearbetar degen, tacksamhetens tanke till modern, alltid lika närvarande i sina kökssysslor och som lärde mig att njuta dem, att jorda mig.
Platsen finns kvar. Inte samma-samma, inte lika-lika men jag har kopplingar.
Människorna där kan jag skriva till, ringa till, besöka, fundera på, faktiskt, inser jag, välja bland.
Icke allt är guld som glimmar...
"Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.. är det själva himlen som jag gungar i min famn!"
Inåt, inåt, inåt.. Hemmet finns inåt som allting annat.
Mitt hem fyllt av färger, ljus, sång och doften av pepparkaksdeg oavsett språk och form.
Jag kommer hem till jul! Är redan där... KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar