Men... Att det skall vara så svårt!

Diskussioner med en vuxen närstående om tingens tillstånd, två åsikter långt ifrån varandra.
Så ser det ut från min horisont.. Min åsikt, hennes åsikt.
Från hennes horisont - sanningen och min förvridna "sanning" som hon måste korrigera.
Jodå, nu hoppar hon säkert ur brallorna då jag vet att hon smygläser bloggen ibland och avskyr när jag "far med min sanning".

Mattheten sprider sig i min kropp bara jag tänker på det hela. Måste det vara så komplicerat?
Värre än allt det andra är att hon tror att jag gör det med vilja dvs att jag uttrycker en åsikt som inte är "med sanningen överensstämmande" bara för att jävlas med henne.  Jösses... Vilken diskussion skulle jag få till då?
Detta uttrycker sig ofta i att hon talar om att hon skall informera andra t ex mina vänner om "hela sanningen" eller ibland tom bara "sanningen".
Hmmm, ursäkta mina hårda ord men vem bryr sig?

Sanningen ligger i betraktarens öga/ögon! Så, naturligtvis har hon "rätt till sin sanning".
Jag lyssnar och hör vart hon kommer ifrån och när jag pekar ut att hon är i grunden galet rädd, misstänksam så blir hon riktigt arg.
Nejdå, det är jag, och bara jag, som inte berättar allt fast jag ser det... Jag skall "säga som det är".
SUCKA.

Att jag "ser hennes åsikt" men inte tycker att den är sanningen. Den tror hon inte på!
Det är därför hon "skall lägga fram den till mina vänner" och så skall allt bli kristallklart för dem.
Vad är det som skall bli kristallklart undrar jag i mitt stilla sinne.
Mina vänner vet redan om hennes åsikt, jag har luftat den, frågat om jag ser rätt eller fel, vilka poänger som ligger i hennes resonemang, vilka godbitar.
Med spänning undrar jag över - hur skall hon tackla att de inte bryr sig? Att de säger - vi har hört den förut och vi vet vart du kommer ifrån.

Det är svårt att vara neutral i detta.. I diskussionens hetta vill jag bara ruska henne, få henne ut ur bubblan. Nu när jag skriver om det blir jag istället mest ledsen och rörd.
Ingen förtjänar egentligen att vara i en sådan plats där man är så rädd att man tror att "sanningen är ultimat" och att den kan rädda en.

En av de franska hertigarna som överlevde flest revolutioner sa en gång:
Förräderi är bara en fråga om tidspunkt.. Med det menade han att en handling kan ena sekund vara förräderi (om kungen är stark) och nästa sekund vara en korrekt handling dvs uppstarten av en väntad, önskad revolution.
Delar av sanningen är också sådan.. Det beror på vinkeln, tidspunkten, kunskapsnivån och naturligtvis, intentionen bl a.

Så länge hon handlar med den omedvetna underströmmen att "jag gör det för att jävlas" och jag inte ens kan få henne att se det. Ja, så länge hugger jag i sten!
Jag avskyr att hugga sten!! Då får vi lägga ner...
Släppa och låta henne tugga på sin sanning tills den smakar papp.
Mod att tåla (igen och uscha...)
Måtte den reflekterande vintern ta slut snart! KRAM och god fortsättning.