Gamla "drag" med nya spår..

Min examens gruppuppgift framskrider så sakteliga.
Sex stycken i en grupp, sex helt "nya" individer - eller i vart fall inte de jag umgåtts med i klassen tidigare. 
Det tar inte många timmar förrän min hjärna har pejlat in dem, i vart fall satt de först "taggarna" på dem.  En kvinna som jag känner att jag delar fler egenskaper med än nästan alla jag hittills träffat på utbildningen - intressant!
En annan kvinna som är "så djup" att nästan jag går lite panik när vi diskuterar men jösses, vilka puckar det blir.  Hon skriver på samma sätt som mig, målar och brukar symboler. Som att smaka på något bekant men annorlunda..

Den tredje har massor av power och pondus, kunskap och vilja men inga ord. Jag känner full förståelse för henne också.. Själv är jag ju också ordlös på detta nya språk. Jag - en analfabet.
Den fjärde började utbildningen mycket senare än oss andra, kom någon annan stans ifrån och sliter fortfarande med förståelsen och simmar mycket på ytan, vid det trygga.

Skall det blir något, i många fall, inte bara i vår gruppuppgift så måste viljor, kunskaper och egenskaper samköras... En som simmar på tvåtusen meter, en på ytan - de måste sammanföras. Mina texter måste bli norska annars blir det heller inte något men mina texter måste fortfarande vara mina.
Det är då "läraren i mig" kliver fram... Plötsligt hör jag mig själv strukturera, klarlägga, organisera, entusiasmera.  Lite obekvämt, lite osäkert...
Jag är ju också elev här, detta är icke mitt ämne (ännu) men drivet att få till det piskar mig vidare.
Delar av mig sitter på en stol och skälver... Obehagligt är vad det är.. Detta nya.

Några timmar senare säger en av de andra: Åh, Maud, kan inte du sammanfatta och dra upp riktlinjerna på fortsättningen? Du snackar så att man förstår, så att man ser det framför sig!"
Jag känner hur lättnaden och förvåningen sprider sig i kroppen.
En gammal egenskap passade i en ny omgivning, på ett nytt sätt!  Det har hittat en ny form..
På vägen till bilen, med den ena kvinnan glatt pladdrande kommer smset:
"Jag börjar bli så glad i dig!! Jag hoppas vi har många år av nära vänskap framför oss..."

Jag börjar känna mig rik igen, på fler sätt än ett. Pusselbitarna av krisen ramlar på plats..
Vandrar in hos min frlsör, möts med en kram och en fråga, en angelägen fråga om det jag pratade om sist - hur hade det gått?  Hon mindes, hon hade funderat. Julklapp väntar mig.
Julklapp hos frisören?
Ny friserad, med julklappen tryggt i väskan och med mobiltelefonen tryckt i handen vandrar jag hem i mörkret och snöslasket.. Tårarna strömmar!

Försiktigt och nogsamt räknar jag det tingen jag fått uppleva under dagen, de saker jag är tacksam för och jag tackar! Tackar för allt som sker nu som rör sig i rätt riktning och som är bra.
Det lutar åt ett nytt år, ett annat år... Ljuset är föröver!
God helg och Adventstid!