I skuggan av ett barn.

När han lyfte upp henne på armen strålade hela hans ansikte, ja, hennes med för den delen och några sekunder senare var det han som satte ord på det: 
"Så tryggt det känns med ett litet barn på armen, så annorlunda. Som att bli berörd av en ängel.."
Jag nickade stumt. Precis så har jag känt det många gånger... 

Det var prästen på pappas begravning som insåg att lilla Selma inte skulle komma över tröskeln när pappas kista rullades ut genom dörren i kapellet. 
Som den naturligaste saken i världen lyfte han upp henne och där satt hon, grynet, i sin vita stickade klänning, sitt blonda, spretiga hår och log varmt emot honom. Även om prästen var den tryggaste av personer så njöt han öppet av att "stå i skuggan av barnet". 

Jag känner mig ibland blyg i lite större sällskap... Då faller detta med att bära ett barn fint in. 
Kommer jag med lilla Selma på armen kan jag när som helst välja att fokusera på henne och vips, uppmärksamheten faller bort ifrån mig. Ja, faktum är att den gör det nästan automatiskt.


Andras barn har jag lite svårare med.. Jag menar, jag är inte någon som sådär "påfluget" lånar ett annat barn. Det ligger inte för mig. 
I helgen kunde jag dock inte undgå att vilja hålla lilla V. Det var hans dop. Det var hans dag och alla ville hålla honom men faktum kvarstod, det ville jag också. 
Vi bor långt borta, det är sällan vi ses så jag smög upp till hans mor, bad försynt om att, om det kanske, kanske dök upp en stund då hon kunde avvara honom så kunde min famn vara rätta platsen att dumpa honom på. 


Efter en stund kom hon.. Lämnade den lite smågrinige och trötte V i min famn och medan jag varsamt vaggade honom till ro försvann världen runt om mig och den lille somnade tryggt. 
Mor och far påbörjade presentöppningen och jag satt där, med den lilla gryende som nu sov sin snusande skönhetssömn på min arm, och bara försvann... 
Jag satt i hans skugga! Inget i världen berörde mig, allas blickar kom och gick men de nådde inte mig. 
Vi var i vår bubbla, jag och V. 


Samtidigt passade T´s åldrande far på att sätta sig i Selmas skugga. Med Selma på bordet framför sig lekte han "gömma bakom ryggen", "vad är bästa fotbollslaget" och andra tokiga lekar och jag såg på hans leende att han också visste - han satt i barnets skugga. 
Den man som annars mest "fallit in i tapeten" syntes nu men syntes på det sätt han ville och han njöt. 


Jag suckade förnöjt! Det är gott att sitta i skuggan av en liten som inte bryr sig om att han/hon är solen i allas liv... Sitta i skuggan men ändå med en plats i solen. 
Det är underbart med barn! KRAM