Familjeväv

Jag passerar nerför backen bakom sjukhemmet och kan inte låta bli att se upp emot fasaden.
I fönstret på första våningen står den gamla vithåriga damen, iklädd sin sjukhusrock och stödd på fönsterblecket eller är det något annat? Jag ser inte helt då hon delvis döljs av gardinen.
Hon lyfter den smala, vita handen och vinkar försiktigt, lite drottning likt medan en svag antydning till ett leende gör sig påmint.

Min blick faller på fotografiet på väggen, på andra sidan, där ingen gardin stör min insyn.
Kvinnan på den bilden, det fotografiet måste vara den gamla damens mor. De är riktigt lika och bilden är av en kvalité som får mig att förstå att det knappast rör sig om en ungdomsbild av den kvinnan jag nu skådar i fönstret.
Jag berörs. Att på sjukhemmet ha en bild av mor på väggen... De flesta av oss längtar efter någon!

Några timmar senare berörs jag av en vän vars far inte vill ha med henne att göra, just nu, just i denna tid trots att han tidigare låtit påskina detta och fast han faktiskt fortfarande finns här på jorden.
Hon ifrågasätter vad man skall göra med detta - hur hanterar man en sån sits?
Det är alltid problematiskt att vara den som ser, den som pekar ut, den som undrar och ställer frågor.
Det gör andra obekväma, kära M, och priset/kostnaden för den kunskapen betalar du för. Dyrt.
Jag vet att hon utnyttjade sin klokskap på bästa sätt men det svider... Usch, vad det svider.

Julen knackar på.. Samtal från en annan vän. En avdöd fader på besök, en kärleksvisit från en annan dimension. Vill berätta, vill få förklara för någon som inte bara avfärdar - after shaven var densamma, rörelserna, valet av ord bekanta.. Jag ler. Även den andra sidan längtar efter oss under julen.
Kom julenatt, kom nya bekräftelser. En annan väninnan ber sin aftonbön, talar med sin mor om längtan då lampan i hennes rum, blinkar och gnistrar.. Hon ler, kryper under täcket varm till själen.
Julen kan vara magisk och knepig i de mest udda mixer!

Mina egna "julproblem" gör sig påminda på Annandagen. Alla vill ha något och vissa vill inte dela med sig alls. Det är svårt när delar av familjen vill ha personlig uppmärksamhet av några men inte andra.
Det leder till delade familjer och "selektivt seende" dvs att handling och ord inte går ihop.
Envist kliver jag av tåget. Gränsen för min vilja att kompromissa är nådd.
Jag kan göra mycket men jag gör inte om sårande, kränkande misstag gång på gång emot mig själv, det gör jag bara inte. Alltså måste jag kliva av... resten av familjen gör det de tycker är rätt.

Det skapar gråt, sorg, split, ensamhet och funderingar. Trist men sant!
Jag tvingas skriva "checkar" på känslor som jag inte har lust att svälja och det känns som om jag sväljer en fettklump från ett köttstycke, om och om och om igen.
Medveten om att vissa tycker att jag "skapar bråk" och håller huvudet för högt.
Det är säkert sant men jag behöver värna om mig också, mina gränser, mina energiförråd och de gränserna har överskridits förr. Jag har inte råd att göra det längre därav "tuggandet".

Nya helger på ingående, nya skopor av längtan...
Dags att be om det man önskar sig mest och släppa det andra.
Ta hand om årets sista dagar! KRAM