Behov av frid och närvaro.

Galet, galet hektiska dag, och igår, snacka om rivstart på veckan!
Och förra..jag letar fortfarande efter min andhämtning från den veckan,"veckan från helvetet" som min man valde att kalla den, han hade all rätt i det, han hade det tom värre än jag.
Missförstå mig rätt, jag gillar att ha många järn i elden. Annars sackar jag efter, blir oxeslö, bekväm och allmänt svår att puffa runt. Så lite bör jag alltid smida för att inte gå i stå. Men dessa sista dagar har varit i löjligaste laget när det kommer till tempo.

Diskuterade med min kära väninna förra veckan, tror jag, tidsbegreppet är något luddigt, om vad vi skulle göra om vi vann eller fick mycket pengar. Vi pratade om miljoner dvs mer pengar än bara till det där vanliga, betala av huset och skulderna, köpa ny bil, möbler, kanske lägga undan lite. Vad skulle man göra om man vann mer pengar än så?
Till min förvåning så insåg jag att jag drömde om tid, tid med mina nära och kära, tid till eftertanke och reflektion.
Jag sa till henne att om jag hade dessa pengar skulle jag åka till Karibien med familjen, ett halvår eller nåt. Tid att samtala, tid att vara, tid att känna och skriva.
Insåg då att jag passerat gränsen där man tror att tiden är oändlig, att man skall hinna allt och istället har jag klivit in i tidåldern där det börjar bli viktigt att prioritera vad man lägger tiden på, det lilla man har.

När jag blev mamma första gången var jag inte den yngsta av mammor, inte heller den äldsta. Lite så är det även denna gång men nu är jag ändå en av de äldre. Troligast är att detta är min sista graviditet, den sista gången jag får möjllighet att känna livet spira inom mig och så har jag inte ens tid att känna efter..Hm, känns mindre bra. Lägger handen på Selma med lite dåligt samvete och känner hennes spark - har du pratat med mig idag och jag har inte lyssnat? Är det så? Jag vill lyssna och vara med.. Det är viktigt, det är prio, det vet jag ju.

"Stal" faktiskt några minuter ur tidens väv med min andra älskade dotter idag, några eftertänksamma minuter över en glass, lite prat, lite skratt, inget allvarligt och ändå, så djupt. Förnimmer hur nöjd hon är efteråt, vi har badat i varandras ljus och då är allt ok - hon vet att hon har mig och det känns gott.

Tiden med min älskade räcker heller aldrig till på något märkligt vis. Kanske är det samma sak där, det vill säga, jag mötte honom en bit in i mitt liv och önskan verkar vara att ta igen den tiden. Absurt, jag vet men mitt undermedvetna verkar reagera så..
En av mina favoritstunder där, för att kväsa den känslan av att inte få nog är faktiskt att se på honom när han sover, att vaken njuta av den sårbarhet som en sovande älskad människa sprider omkring sig när sömnen är trygg. Det är oftast en av dagens stunder av närvaro och total frid.. På den går jag långt.
Inser plötsligt att jag sitter här och lägger ut texten om mina egna mikropauser, mina små hållplatser på livets väg som jag säkert varit inne på förr och som jag saknat under de gångna dagarna.
Nu har jag dessutom lyckats med en till, att få skriva i ett tyst hus.. Tröttheten nalkas. Jag skall ta mig ett litet "snack med " Selma innan sömnen kommer då min man är borta på jobb.
Dock håller jag fast vid det jag just skrev.. "
Det vackraste jag vet är att se dig när du sover. Här råder stilla frid och jag glömmer både rum och tid, du ligger här bredvid och jag känner hur du andas..
Att älskas utav dig är det vackrast för mig!"