Andlig morgon..

Igår kväll tvingades jag gå ut med det som jag så gärna hållt för mig själv en stund till -
tiden har kommit för min far att företa de sista stegen på sin resa emot den andra sidan.
Jag kände mig nödd attt gå ut med detta i mailform då min mailbox översvämmas av mail som kräver snabb behandling från tid till annan och när detta inte ges, av mail som undrar varför.
Vi behöver platsen.. Hela familjen behöver tiden och platsen till eftertanke nu.

Jag älskar mitt jobb! Jag älskar coachingen, mötena, människorna men just nu funkar det bara delvis.. Att jobba från pappa går inte då inget internet finnes och veckor i Dalarna kommer att innebär att annat får stå tillbaka.
Sålunda, får de vänta.. Mina kära klienter.. liksom en del av mina vänner..
De får vänta liksom jag får vänta på att tiden skall mogna, att det skall komma till kokpunkten, passera och sedan normaliseras.

Låter jag kall? Ja, delar av mig har redan gjort denna resa..
Egentligen skildes min far och jag åt för många år sedan, av många grunder som jag inte vill gå in på här men nu måste vi alltså skiljas fysiskt likaså.
Jag har funderat, planerat de sista dagarna, ensambarn som jag är står jag ju med allt just nu plus att min egen familj behöver sitt!
Min dotters balettskor ligger på bordet - jag skall sy dem innan jag åker och återigen missar jag en dansuppvisning! Jag vill inte.. men det är så det måste bli.. Val och val igen..

Min andlighet hjälper mig! Jag har sett länge att far inte velat "lägga sig i världen", att han kämpat med avsaknaden av energi och mening. Sjukdomen kom inte som någon överraskning.
Hemresan känns naturlig, för det är så jag ser det, han vänder hem. Hem till energierna, hem till min mor och farmor som vakat över honom de sista åren, hem till vila och ljus, bort från smärta och lidande..
Tiden är som alltid perfekt vald. Jag passerar snart strecket till fyrtio, min familj har rotat sig i det nya landet, nytt boende på väg i Maj, gammalt i Sverige avslutas samtidigt och nytt påbörjas här..

Jag ser ner i koppen på kaffet som hettar.. Rent praktiskt, för oss blir det ett smärre pussel att få allt gjort men livet är sånt! Det står aldrig still..
Jag tar alla beklaganden, all ömsint oro från omvärlden som balsam för den sorg som ändå finns över att avsluta mitt barndomshem, lägga det kapitlet till handlingarna.
Min far är fri att flyga när han tycker att det passar bäst..
Vi bidar tiden tills dess, resan fortsätter oavsett!