Seriefigur.

När jag var liten hade jag alltid känslan av att vara en seriefigur..
Hur det känns?
Jo, det är en märklig kombo mellan att känna att "någon" bestämmer över en, bestämmer vad som skall "komma i nästa ruta" och att känna sig ensam i sig själv. Hajar du?

Senare i livet har jag kunnat förklara båda dessa känslor i andliga termer.. Faktum är att den första som förstod vad jag menade var en präst som jag samtalade med när jag var tonåring.
Han nickade djupt, inkännande när jag förklarade och sedan satte han egna ord på "min känsla"!
Jag satt som ett ufo den gången. Det var svårt att greppa att andra hade samma eller i vart fall liknande känslor som jag.

Att känslan av att man vet vad som skall ske i nästa ruta har att göra med planen.. Den man själv lade innan man kom hit, själskontraktet, överenskommelsen. Det är det som gör det. Att man vet ibland vad som skall ske i nästa ruta.
Ensamheten i sig själv - är själens egenhet, förmån men också något som ibland kan kännas som en last.. Den fria viljan, den som gör oss obundna, den som ger oss spelrum..

Jag dras mellan familjen, min egen och allt liv och tjiv runt den, som jag så gärna vill ha.
Ser min make fullt upptagen med allt som sker på jobbet, ser Claire som njuter frukterna av allt slit, den lilla som ivrigt undersöker allt, smakar på allt, kryper omkring.. Liv, rörelse.
Visst är jag där när Selma mular hela ansiktet fullt med pannkaka på egen hand. Hennes njutningfulla rörelser, hennes ögon som girigt äter mer. Jag kommer alltid att minnas den bilden.

Samtidigt är jag med en fot där.. I tystnaden, i passiviteten.. Ingen skall behöva dö ensam.
Ändå tror jag det är det han valt. Att inte ha någon där.. Jag ser en bild, förnimmer en lukt..
Delar av mig hoppas det blir så. Lidandet är så stort.
Delar av mig vill, om inte jag kan vara där, att någon är där.. Håller handen... Lyfter själen.. Öppnar fönstret.. Släpper allt fritt.
Kanske farmor kan komma, hålla handen, lyfta över slöjan.. Hon är ju redan där! På andra sidan..

Det är tröttande att ha oavslutade kapitel! Att ha ett ben i varje läger.
Så är det för alla och jag är dessutom genuint dålig på det, jag är liksom lite för bråttom, bråttom annars.
Det blir som det var tänkt, när det var tänkt.. Tills dess får jag jobba på att inte känna mig så ensam! Luta mig emot de som vet, de som känner och som har värme över..

Själens val, som sagt - ensam eller inte ensam?