I väntrummet..

"Jag skall ta och bygga den där bastun som jag önskat mig. Den uppe vid skogsbrynet.. Du vet.."
Jodå, jag vet! Han talade om den för tjugo år sedan och nu kommer den sålunda tillbaka, önskan, viljan, den glömda drömmen.
"På så sätt blir jag av med det som är kvar av brädorna.." han biter sig i underläppen, ser upp emot droppmaskinen som ovillkorligen trycker näringslösningen i honom, droppe för livgivande droppe.

Jag vill låta honom ha sina drömmar kvar, sina förhoppningar och ändå vill jag diskutera det som måste göras med honom.. Vart vill han? Hur vill han ha begravning? Hur långt vill han ha livsuppehållande åtgärder? Vad vill han med ditt? Vad vill han med datt?
Till slut tvingas jag ge upp.. Det går inte. Jag får inga svar. Han är inte där!
Han är inte i landet av acceptans, har inte tagit in situationen ännu..
Frågan är om det ens kommer. Tiden i väntrummet rinner snabbt ut.

I nästa sekund ber han mig hämta tabletten, den lilla vita.
Han förstår inte hur något så litet kan hjälpa så mycket, så snabbt. Vändningen från smärta och klagan till framtidstro och eufori låter inte vänta på sig..
Jag vänder mig bort, tårarna bränner! Det är svårt att dela glädjen över något som man vet är början till slutet.. Något vars effekt är så temporärt.

Kvävningskänslan överväldigar mig! Jag måste ut en stund, ut ur detta väntrum och in i mitt eget.. Jag väntar också. Väntar på beskedet. Väntar på dagen. Väntar på att min kvarvarande förälder skall kliva över. Väntar på att allt det sk eftermälet skall ta vid.
Väntar på mina reaktioner.. Just nu har jag inga, bara en känsla av.. tomhet... väntan..
Just det, väntrum!