Gnistrande livskraft..

Sorgen griper mitt hjärta då jag ser på honom..
Han sitter där i solen som en välvillig gammal ödla, nära väggen, ögonen stängda och med den mat som han knuffat fram och tillbaka på tallriken den sista halvtimmen.
Inte mycket som gick in där inte men vad hade jag förväntat mig?

"Fy fan, vad gott jag mår! Idag har solen kommit, jag är nästan värkfri.. Det blir en bra sommar!"
Det drar och stretar i hjärtat.. Jag älskar en glad optimist men det är också plågsamt att lyssna på gång på gång på gång..
Han är mer min barndomsfar nu när han är den "välvilliga ödlan"!
Han är kommunikativ på ett sätt, han berättar historier, lyssnar på vardagshändelser men då det gäller hans sjukdom vill han fortsätta var "blind"!

Ändå är det med sorg jag ser på honom - livskraften har helt övergett honom!
Han gnistrar inte längre, det gjorde min barndomsfar. Han gnistrade av kraften, han kunde kanalisera den, bruka den till något konstruktivt.
Min far - mästaren på sextio, hundra och två hundra meter. Snabb som en vessla, vig som få och ett munläder som hette duga.. Full av den finska sisun!
Inget bet på honom.

Så blev det svårare, svårare att få utlopp.. Det handlade om avsaknad av passioner, ja, jag skall inte gå in på det. Jag har ju skrivit om det förr..
Sisun blev till en last, aggressionerna tog över, främst de verbala.. Men också andra "följdsjukdomar"! Det har plågat honom de senaste 25 åren..

Nu är den alltså borta, livskraften, sisun, glädjen, den gnistrande..
Han suckar, masar sig lite fram och tillbaka på stolen, tar en klunk av drickan.
Trött av dagens aktivitet, att ta sig ut, att sitta i stolen, att försöka äta säger han försiktigt:
"Kanske dags att gå upp och ta en lur..?"

Jag missunnar honom inte sommaren, inte solen men allt talar för att det inte blir så..
Jag hoppas han får fina stunder hur många det nu blir!
Jag hoppas de är fulla av sol, den lilla livskraft han ändå har kvar..
Jag vill behålla delar i minnet av den pappa som gnistrade och glimmade..
Jag vill behålla delar i minnet av den välvilliga ödlan!
Det som är däremellan kan få falla i glömskans brunn!

Att se livskraft brinna upp är svårt.. Att se livskraft brukas på udda sätt är svårt.
Varför är det så? Måste livets trappa vara sådan - fasas in, öka tempot, öka, sedan eftertänksamhet, minska och långsamt, långsamt passivitet..??
Nej, såklart, det finns andra vägar! Men detta är ändå det vanliga..

Döden bringar tankarna om livet och som Koskela brukar säga:
Meningen med livet är att förbereda sig och lära sig dö!
Jag tror han har rätt.. Livet har aldrig känts mera intensivt och verkligt än nu!
Njut din livskraft! Hur ser just din ut?