Då och nu.

De ivriga små fingrarna drar, sliter och pillar och DÄR, badrumsskåpet ger med sig.

Jag hör henne rota, vänder mig om..Nej, jag är inte mer än ett halvt steg bort, ett fåfängt försök att sätta på mig lite smink. Finns det något därinne som hon kan göra sig illa på?

Hårband faller på golvet, gamla läppstift, askar till smycken och så..

I ögonvrån ser jag henne ta upp glashjärtat, smyckesskrinet jag fick av mamma när jag fyllde fjorton. Det isar till, måtte hon inte...

I nästa sekund slänger hon det i badrummets kakelplattor, flisorna av skrinet yr omkring oss och hennes mun förvandlas till en förvånad strut.."Va, vad hände??"

Jag lyfter henne ur skärvorna, hon har inga skärsår. Placerar henne i hallen säkerhet, hämtar dammsugaren...

Ett minne är borta, en tingest är utstädad, en kär klenod, en sak.

Väninnan och jag har talat under morgonen om tiden, den undflyende saken.

Om hur det påverkar oss, om ålder, om saker och hur dessa hjälper oss framåt eller håller oss kvar. Samma gäller för ting, på ett sätt. En historia, en energi, ett flöde och en hjälp för minnet.

Min väckerklocka har varit med i över 10 år, fast den är digital, ställer sig själv efter radiosignalen i Frankfurt. Aldrig något problem med tidsändringarna där.

När jag ser den förflyttas jag, i minnet, tillbaka till det sovrummet där den stod när den var ny.

Energi..

I köket står pappas sista flaska med diskmedel. Han hamstrade, min far. Var det bra pris så var det. Jag tittar på den, ser droppe efter droppe försvinna och snart kommer jag att kasta den.

Nej, jag har inga planer på att spara den, konservera den men jag tänker på det.

Att den är den sista!

En bra författare skrev en gång att om man hade den sista skärvan av en servis som gått i kras eller kanske tom en hel kopp så skulle man spara den. Använda den till att trigga minnet.

Det hjälper till att minnas servisen såsom den var, i sin glans dagar.

Jag känner att för min del har han både rätt och fel. Det beror som vanligt på...

Ibland skall man spara för minnet är kärt men det kan också hända att minnet bär sig själv.

Det viktiga blir kvar!

Ibland skall man definitivt slänga, låta tiden ha sig gång.

Hur skall annars allt nytt någonsin kunna få en plats bland all bråte?

Gammalt ut, nytt in! Det är så det funkar.

Undrar vad som kommer ersätta mitt smyckesskrin?

För minnet kan inget utsudda!

Ha en fin dag!