Jag vet en del om andras sorg.
Jag har läst en del, diskuterat en del, fått ord på vissa bitar, lämnat andra ordlösa och flämtande i sin känslomässighet.
Min sorg är såsom en bok. En bok du vet att du bör läsa till slutet, den liksom drar i dig fast du egentligen inte gillar "ploten", intrigen, handlingen och de känslor de uppbringar.
Ibland gruvar man sig för att öppna den, ibland bara "hoppar den på en", ibland känner man ett skriande behov av att ta tag i nästa kapitel, och nästa och nästa.
Alla böcker kräver tid, tid och uppmärksamhet.
Ju svårare intrig, desto mera tid behöver man för att arbeta sig in i handlingen igen - sådan är min sorg! Jag klarar inte av den i pausen på busshållplatsen, eller de två timmarna medans jag dammsuger huset. Det funkar inte!
Behöver lite mer än så för att "låsa upp, släppa fram och sortera" mao komma tillbaka in i handlingen, leva med, dela och bearbeta.
Det är svårt för andra att förstå, svårt att se - är det så för alla?
Antagligen inte! Men för mig är det så, just nu, i denna sorg, denna gång.
Kanske för att detta med min pappa var "lite väntat", kanske för att han och jag inte hade den bästa av relationer..Kanske för att detta dödsfall inbegrep så mycket mer än bara en faders död! Även om en faders död vore mer än nog.. Make no mistake!
Dottern har somnat, helgen pockar på, resan emot barndomsstaden.
Hmm, jag måste nog läsa ett kapitel nu.. Bearbeta det annars finns risken att min bägare blir för full.
På återhörande & kram, M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar