Smyger ner, sätter på kaffet, dricker min halva första kopp utan att försöka tänka alltför mycket.
Vad är det som känns?
Väcker maken, bär på önskan att bara krypa nära, nära honom och somna om men vardagen är här! Hans vardag, storstumpans vardag, ja, faktiskt även lillstrumpas och min vardag men det känns inte alltid som vi har vardag.
Helgen värker och sliter i kroppen, avslutet med barndomstaden.
Känslan av att min far lever kvar där, när jag är här, kör runt i sin lilla bil, handlar sin mat, klyver sin ved - det illusionen kan man inte behålla när man är där.
Jag satt i kyrkan i Lördags och tänkte på allt som vi/jag genomgått i den.
Dop, konfirmationer, Alla Helgonas ljushämtning, tacksägelsegudstjänster, körövningar, guidningar, jodå, jag har tom guidat i den kyrkan.
Nu är "familjekrönikan" över där. Jag är gäst och min barndomstad lever sitt eget liv.
Många känslor dansar i kroppen när vi åker hem, jag försöker att bara låta dem vara.
Försöker att sätta mig på en sten och bara se på dem.. Låta dem hoppa, dansa, skutta, pocka på uppmärksamhet.
De flesta av dem kan jag nämligen inte göra något åt, de skall vara där, få bli bekräftade så kan de försvinna med tiden.
Kroppen värker efter närhet. En annan människas beröring kan lindra just nu.
Jag kryper upp i sängen, nära, nära det snörvlande, sovande barnet.
Njuter av den varma armen som slås om mig i sömnen, de små fötterna på min mage.
En stulen stund av lycka och tystnad, ett stopp mellan två busstationer i vardagen.
Som vanligt i detta tidevarv -
tiden springer vidare och står ändå still!
Sorgen behöver tid sa prästen från prediksstolen i Lördags.
"sorgen behöver tid, utrymme i en jäktad värld. Den behöver få vara tills den är färdig, tills den ebbat ut.."
Bra påminnelse mitt i livet! Allt handlar till syvende och sist om närvaro.
Att vara i det som är.. Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar