Den "välvilliga" ödlan!

Jag har humör... Ett snabbt uppblossande vrede, som kastar sig över mig då och då och gör mig extremt "reaktiv".
Ja, jag hittar inget bättre ord. Reaktiv innebär för mig att jag måste få utlopp för vreden annars känns det som jag sprängs och oftast blir det då verbalt.

Min vrede är kopplad till orättvisor (oftast) och då känns den rätt ok, kanske i överkant ibland men över lag helt okej. MEN vreden är också det som får dölja min sorg, min utsatthet, min själs ömma punkter... Med ett lager "vrede" över är det få som vågar sig in i dessa, mina inre, marker.
Denna vreden är inte lika lätthanterlig för mig eftersom det då finns saker att ta hand om efteråt, sår att slicka, tårar att gråta, ensamhet att bearbeta.

Häromdagen möttes jag på utbildningen av en ledsen ung kvinna... Hjärtesorg, en hjärtesorg som gjorde ont helt ner i märgen - något jag tror vi kan relatera till allesammans.
Vi samtalade och det var som att höra en gammal bandupptagning av mig själv för tjugo år sedan... "Om jag bara får sitta med honom så kan jag..."
"Om jag bara hade fått... så hade..."
Min lugna sida och min terapeut samarbetade i ljuv harmoni, försiktigt, försiktigt trädde jag på den nattgamla isen. Jo, den var nattgammal bokstavligt talat och så insåg jag vad jag höll på med. JAG förde henne bort från reaktiviteten och in i känslan!

Nogsamt aktade jag mig för flosklerna.. Allt det där om att "det ordnar sig skall du se.."
"Han är inte värd dig!" osv. Blindskär...
Istället fokuserade vi på vad som sades, på hennes reaktioner, rationella och orationella och sakta, sakta tynade reaktiviteten bort.
Framåt eftermiddagen sa hon och strök min hand: Detta hjälper! Det känns lättare...

Lite berättade jag om mina egna "reaktiva" historier och henne ögon lyste av förvåningen.
Jag kunde inte låta bli att le! Hon ser på mig som man ser på en välvillig gammal ödla, en som berättar om "tiden då han lämnade ägget och gick emot livet".
Jag såg också att hon tänkte... "Hon som är så lugn.."

Själv tänkte jag på vägen hem, att det hjälper nog föga. Hon måste göra sina egna misstag, vara ung, vara reaktiv... Gå sin väg, skriva sin historia.
Men tji, nästa dag kom hon, vacker som en dag, nymålad och lugn. Kramen jag fick värmde själen. Hon hade tagit upp allt med honom som vi diskuterat och han hade ärligt svarat på frågorna. Reaktiviteten upphävd, case closed! Dags att gå vidare.

Hon är modigare än jag, mera vuxen och kanske hjälpte det att hon mötte en välvillig ödlan på samma utbildning... En ödla som hade tid att lyssna. Hon påstår det i vart fall...
Och jag.. Jag fick en chans att se tillbaka på min förtid, fundera över val jag gjort och faktiskt se - Jag har växt massor men ger inte alltid mig själv cred för det!
Vreden är också en del av mig.. Utan denna hade jag varit mindre mig!
Länge leve - alla sidor av mig & att få bli mera vuxen och erfaren! HURRA!