När min mamma dog sa hon att det skulle komma andra. Andra som betydde mycket för mig.
Andra kvinnor som, inte skulle ta hennes plats, men som skulle betyda lika mycket, lika mycket som henne (fast annorlunda).
Jag trodde henne inte! Inte då...
Idag vet jag! De kom, dessa starka kvinnor, de klev in i mitt liv, styrde, ställde, fanns där, skrattade, brydde sig...
Utan dem hade jag varit ett litet ensamt knytt (för alla er som läst Towe Jansson), ett ensamt knytt i en liten båt på ett stort hav.
En av dem är mig extra kär. Hon bor djupt i mitt inre och jag känner mig som "hennes" ty utan henne hade livet varit minst sagt fattigare.
Efter flytten har kontakten, den fysiska blivit mindre.. Av många olika skäl men ändå tänker jag på henne varje dag, ibland flera gånger om dagen trots att dessa tankar inte alltid blir till handling, ett telefonsamtal, ett brev.. Ja, trots detta är hon mig nära.
Åren utan mamma har lärt mig att lägga lock på sorgen och längtan.
Locket får ligga där tills smärtan minskar. Så är det bara.. överlevnad.
I helgen lättade jag på locket, tog mig en kik, njöt frukterna av att få vara tillsammans, få dela och vara nära.. Känns som stulna sekunder fast det inte är det.
SÅ, snabbt på med locket igen. Förgäves och för sent!
Ur mina lungors djup bubblade sorgen och jag öppnar och släpper upp den..
Låter den få vandra runt, visa sig, vara tydlig för alla och envar, dyker djupt i det mörka vattnet.
Jag vill ha alla de jag älskar runt mig, ALLTID! Men det är inte möjligt...
men JAG VILL!
Kontrollfreaket i mig tycker inte om när saker ligger utanför min spännvidd.. Trots att livet är sånt, allt rår jag inte på, faktiskt.
Fokus borde ligga på - att man fått kärlek, närhet, bli sedd och allt det goda. Det finns de som aldrig får.
Sanningen är - mycket vill ha mer! Inte skäms jag för det heller.
Jag bara erkänner... Jag vill ha hela kakan!
Bara att hosta vidare antar jag...;-) KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar