På tunga ben vandrar jag ifrån bussen...
Huvudet surrar som en bi kupa, nya begrepp, nya ord på ett okänt språk, många tankar, många nya impulser. Därtill en ny miljö, nya människor.. Ja, jag förstår att jag är trött.
Därtill kan jag lägga årstiden, jo, jag har lite problem med hösten, tiden innan snön kommer.
Nu är det dessutom tidig eftermiddag och min eftermiddags "dip" infinner sig snart, dagens lägsta energipunkt innan det vänder upp igen.
Slagen av alla dessa tingen öppnar jag dörren till barnehagen, dagis och får höra att min lilla smula ligger i sin vagn och sover.
På tassande fötter hämtar jag ryggsäck, matpacke, kläder, Hinkel Pinkel, jodå, han är fortsatt med.
Så glider jag ut och försiktigt, försiktigt lättar jag på filten som hänger som skydd över vagnen..
En liten väl inpackad filur med mössa och napp klipper med ögonen, ser upp på mig och vrålar:
MAMMA!
Små goda armar lindar sig rund mig, en nappfylld mun upprepar: Mamma, Maaaammmma..
Hela ansiktet ler och jag vänder leende runt vagnen, hänger på alla sakerna och traskar hemåt.
Ackompanjerad av en hagelskur av ord, berättelser och pekande små fingrar.
Hon fungerar som ett duracell batteri, denna lilla goding. Hon laddar sin mamma...
Laddar mig med kärlek!
<3
SvaraRadera