En nådens stund!

Efter en lång dag av djupa, långa samtal och plugg står vi trötta på tunnelbanan och skumpar igenom den färgrika, kalla storstaden.
Jag är tacksam över att Oslos tunnelbana i så pass stora delar går över jord! Det innebär att man ser mer, har lättare att orientera sig...
Vi står och småpratar, den vackra, kloka S och jag och plötsligt, mitt i berättelsen om sin kvinnliga mentor så säger hon:
"Hon säger alltid att barnen är vårt lån, ett lån över en kort period.. De tillhör ju evigheten så själar de är!"
Kommentaren hänger i luften, skiner och skimrar och något föds inom mig...

Eftermiddagen i förra veckan då jag var så enormt, enormt trött. Många timmar av mycket i samklang med den envisa bronkiten och svårigheterna att sova.. Ja, en droppe, blir två, blir tre och plötsligt kunde jag inte längre hålla ögonen öppna.
Så när maken kom hem bad jag om möjligheten att få sova en stund, en liten catnap.
Det gick bra och jag tror faktiskt jag somnade innan huvudet nådde kudden.

Väcktes gjorde jag av en liten hand.. En mjuk, varm liten hand smekte min kind, lyfte mina ögonlock och pussade mig.
Ville inte vakna, ville sova en stund till! Jag drar upp henne i sängen, in under täcket fast det är tidig eftermiddag...
Hon finner sig till rätta på kudden bredvid mig, gosar in sina ben emot min mage, vrider sina händer på det sätt som är så karaktäristiskt för henne och ansiktet strålar.

Orden flödar ur den ljuva munnen, vissa omöjliga att förstå, andra enklare men ögonens glöd går inte att ta miste på. Vi får en stund av nåd! Ett litet andrum i tillvaron, en nära stund på tu man hand, mitt i vardagen, mitt i livet.
Jag är gammal nog att förstå att uppskatta det nu. Att se att det faktiskt är så... En stund av nåd.
Med någon jag bara lånar från evigheten.. En livets bensinmack, mitt på vägen. Oförutsedd men ack så välkommen! Trevlig fredag!