Vissa dagar är man bara INTE vaken... vissa dagar, i vissa situationer går hjärnan på autopilot.
Tidig morgon, stökar runt i köket, på med kaffet, på med ugn. Frukostbröd skall bakas i ugnen.
Lite smått radiostyrd fixar jag med matpackar, lunchlådor och kaffekopp och plötsligt är det redo för gräddning.
Asch, jag har glömt att ta ut ugnsgallret! Det brukar jag alltid göra, lägga på bakplåtspapper och bröd. Nåja, det går på varmt galler också.
På några få sekunder är det klart, nu skall bara plåten in...
Det är då det sker. Jag håller gallret med höger hand inträdd i en grillvante och någonstans i luften vickar handen till.
En reflex från hjärnan tar vid, en som tänker "Nej, brödet får inte falla i golvet" och vänster handen stöttar upp gallret, balanserar upp obalansen. I en millisekund...
Sen registrerar hjärnan smärtan, jag vrålar, gallret och bröden flyger och innan jag vet vad som hänt står jag med handen under vattenkranen.
Inspekterar mina fingrar, illa, illa. Tummens insida, pekfingertoppen, långfingertoppen och något på ringfingret...bränt, ordentligt bränt.
Smärtan strålar helt upp i axeln och jag svär fult. Mina arbetsverktyg - ödelagda!
Resten av morgonen går åt till att försöka göra det vanliga samtidigt som jag har fingrarna i ljummet vatten. Nej, man skall inte ha dem i kallt. Det blir för stora kontraster. Detta har tom läkarna kommit fram till numera.
Några timmar senare är jag sur, lite uppgiven, irriterande så mycket långsammare allt går med bara en hand. Vad kan man göra?
En gammal, alltför sliten vän dyker upp i tanken...
Jag avskyr när örter och allsköns "naturens under" blir till "mirakel medicin"!!
Verkligen avskyr det!
Naturen gillar nämligen balans och därför den fördelat sina styrkor, fördelar och funktioner jämnt på ett alla plantor, träd och växtlighet, kort sagt, på allt liv.
När något blir "fluga" skjuts det i höjden, blir till något så fantastiskt och högt stående att det blir löjeväckande i mina ögon. Marknadsfört, javisst, men att folk går på den! I flera år...
Den gamla vännen jag tänkte på nu var Aloe Vera. Känd, i min värld, för sina fantastiska egenskaper att läka brännskador av alla sorter plus sin goda inverkan på vissa sorters problem med tarmarna (ganska grova) sådana och sedan inte så mycket mer. Men räcker inte det?
Nåväl, just då tyckte jag inte att tanken hjälpte. Jag hade nämligen inte Aloe juice eller gel eller något annat heller för den delen...
Eller vänta.... I somras på Cypern.. Vi köpte en flaska "cooling gel" innehållande till största delar Aloe Vera då familjens badare hade bränt toppen på sina öron.
Jag rusar till badrumsskåpet, finner flaskan, droppar STORA droppar över mina numera rejäla brännblåsor och låter lindringen sjunka in. Det svalkar gott.
Några timmar senare, droppar jag återigen stora droppar Aloe på bomullstussar, och plåstrar sedan in fingrarna. Det tar inte länge.. Faktiskt mycket, mycket kortare än jag mindes det innan blåsorna är väck och det syns väldigt, väldigt lite av den elaka vävnadsskadan.
Med tacksamhet och kärlek tänker jag på den fina Aloe Vera. Glad över dess styrka!
Varför kan det inte få räcka..? Att vara riktigt bra på en eller två saker...
Jag skall fylla på mitt förråd av Aloe igen, det skall jag, att ha till rätt saker och tills dess håller jag denna jade gröna flaska kär!
En värld av balans, en värld av mångfald där alla får skina när det är dags och i just det som gör dem unik! På det sättet blir världen färgglad, hel och alla är med!
Trevlig Söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar