Det smärtsamt att se något ruttna på rot, något som man önskar skall leva och frodas.
Men tyvärr är det så att man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka!
Man kan uttrycka sig, förklara sin sanning men finns det ingen mottagare så finns det ingen.
Sanningen är inte bara en sak...
Sanningen är och ligger likt skönheten i betraktarens öga.
Det vill säga - man ser vad man vill utifrån sitt perspektiv och ser man bort så finns det inte ens en sanning att diskutera.
Likväl är det tragiskt. Speciellt när kampen tystnat, när det inte ens längre finns något man önskar tillägga. När "åklagaren" lagt fram sin slutplädering...
Då återstår bara tystnaden och att långsamt, långsamt se det vittra sönder...
Se det ruttna på rot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar