Blicka inåt!

"Jag kunde aldrig få henne att älska mig.."viskade hon i telefonen och jag kunde höra hur tårarna föll tung. En historia jag hört förut, ett livsöde jag känner väl, en kämpande, modig själ!
Nu hade "hjulet" alltså äntligen stannat. Döden har kommit, som befriaren och frälsaren och i dess kölvatten, sorgen, förtvivlan och avslutet.

"Det enda val jag hade var att välja att inte vandra den vägen som hon vandrade, att bli heroinist, att framleva mina dagar som drogmissbrukare.  Så, jag valde livet.. Jag valde att leva trots att hon aldrig ens kunde se på mig.." nya gråt attacker.
Jag nickar stilla, fast jag pratar i telefon. Vet hur hon haft det med sin mamma.. sin mamma av alla människor.
"Ja, du valde livet! Du vågade välja EN VÄG som var din egen!  Du är så stark, hjärtat, stark och modig och det är okej att känna, okej att vara i sorgen!"

"Fast... Du.. tycker du verkligen det?  Jag kunde ju inte rädda henne!! Jag kunde aldrig rädda he..."
Rösten försvinner in i gråten och jag själv känner halsen snöra sig samman.
Detta är även min trigger!! I många år sa jag just detta till mig själv, om min egen mor, om cancern, om alla böner till mina hjälpare, till "högre makter".
Ingen räddade henne åt mig. Själv kunde jag inte påverka... Det ledde till år av förakt inför mitt eget tillkortakommande. År av att se bort från min guide och hans varsamma händer.

"Älskade, söta fina K, du VAR ETT BARN! Du var hennes barn och ÄVEN sen du blev vuxen så är det och har aldrig varit ditt ansvar!! Du var ett offer! Ett offer för någon annans val...! Hon tog droger långt innan du kom in i bilden och hon var redan beroende. Bara hon själv kunde ha ändrat på det!"
Jag tiger stilla. Gäller även detta för någon som får cancer? Är man som barn ett offer då med?
Min mamma dolde aldrig sin kärlek för mig, min mamma valde aldrig men å andra sidan, hon kunde heller aldrig välja bort. Fightas, javisst, och det gjorde hon, helt till det bittra slutet.

Jag ser K framför mig, ser hennes överlevnads taktik, att vara framgångsrik, att vara kapabel, att vara varm, kärleksfull och omtänksam men också, att döva sin tomhet med mat. Att alltid se på sig själv som "den som är utan ursprung".  En andlig familj har hon, som hon älskar och vårdar och som fyller henne. Men ibland gör det gamla ont!

"Tack, gumman! Du ser igenom mig.. Du känner mig så gott!"
"Varsågod! Delvis är det väl så.. Som man känner sig själv, känner man andra!"
"Jag skall pröva att begrava min skuld tillsammans med henne! Släppa mig själv fri och se vad som händer... Hur låter det?"
Jag ler! "Det låter som en utmärkt idé! Jag glädjer mig till att se vart du landar!"

Mitt i mötet fick jag till ett möte med mitt gamla sår.. Jag fick det kollat och insåg nog att det sticker lite men blöder inte mer.
Det finns fortsatt en undran över varför. Svaret väntar på en plats dit jag kommer när min resa är över så jag får ge min otålighet på båten tills vidare.
Jag är inte färdig än! 

KRAM och PUSS