På grund av allt som sker är det lite tungt för dagen...Känner mig rätt låst, rätt bunden till stolar, kryckor, bord, huset, bilen, ja, faktiskt allt man kan stödja sig på, sitta i etc. Trots att det är temporärt så är inte tålamod mitt starka kort!
I ett desperat försök att lyfta livsandarna säger jag till min stora dotter:
"Snälla gumman, kan inte du påminna mig om de saker jag är bra på? Bara säga det när jag gör det... Behöver lite pepp förstår du.. blablablabla." Jag förklarar vidare men samtidigt noterar jag hennes förvånade ögon och lite spända mun. Vad är problemet? Vad är det hon inte förstår?
Stannar i min utläggning, ser en sekund på henne och sen frågar jag:
"Söta, vad är problemet? Du ser så förvirrad ut.."
"MEEN mamma... Du är ju så bra på allt!"
Hjärtat slår ett dubbelslag!! Inte helt sant såklart men jag njuter av att känna att jag är viktig för mina älsklingar, mina fina barn. Känns viktigt att min elva åring fortfarande anser att jag gör saker bra, att jag är värd att se upp till. Vi vet alla hur det kan gå med mammor, pappor och annat löst folk i den åldern. ;-))
Jag är stolt över mina tjejer! Det har jag skrivit om förut och jag är glad att det är ömsesidigt.
Den lilla överöser mig med pussar och viskar i mitt öra:
"Mammmmaa, du är min bästa vän! Jag elskkkar dig!"
Det värmer... Det värmer att vilja vara nära, att få tanka.. de fyller mig och lagar mig, helar mig på sina egna sätt.
Varma mjuka händer berör mitt gips, frågor om sakers tillstånd.
Känner mig tacksam över att det inte är permanent och jösses vad jag glädjer mig till rehab och att få träna foten igen.. Då blir det mera konkret!
Tills dess njuter jag i famnen på mina supersköna idoler, mina fina barn!
Se efter idoler i alla former, ibland får man nämligen se nedåt.. rent fysiskt!
KRAM
<3
SvaraRadera