Ljudet av ett "knäck"!

Hjärtat hamrade hårt, den välbekanta rysningen i nacke och skuldror när pulsen går upp och smakar på max och jag släpper taget, stannar på backens krön och andas...
Den kalla, syremättade fjälluften fyller mina lungor och jag börjar sakta promenera ner för backen igen medan hjärtat finner tillbaka till nästan normal rytm.
Min sjätte långa intervall uppför denna fjällsida, nu får det räcka, nu är det bra!

En gryende känsla i kroppen.. Kanske ändå.. Kanske ändå att det börjar betala sig denna träningen.
Hämtar hunden som jag bundit vid ett rastbord och så tar jag sikte på dagens sista mål, utkiksplatsen och därifrån skall jag sen ta trapporna hem.
Detta är nya marker för mig, har aldrig sprungit här tidigare utan letat ut rundan via karta, via andra löpares rekommendationer och jag glädjer mig. Här är fint!  Jag ser havet, de höga fjälltopparna som har snö året runt och luften är hög och klar.
Stannar igen, tar en bild till träningskompisen tillika bästa väninnan, får iväg den på appen och så börjar jag löpa igen.

Kallar på hunden..Komsi, komsi, öka takten nu! Han har surnat... Vill gärna gå och snusa men lite lock höjer hans tempo.
Mitt i skogen, korsande stigar, jag läser snabbt, processar snabbt - okej, där kan man ta sig ner till hus, bara 200 meter men dit skall ju inte jag. Jag skall till Fjellstua, jag skall hem. 2 km kvar.
Komsi, komsi lille vovven.
Två snabba steg, tempo ökning... Mitt på stigen.. Inte en gren i närheten, inte en sten, bara mjuka barr, skogens egen matta. Jag känner hur jag landar på fotens utsida, ankeln viker sig, fullt tryck av kroppen i god hastighet och det är då jag hör det - ljudet.
Låter som en gammal, relativt grov gren som bryts över någons knä - SNAAAPPP!

När jag landar på andra foten känner jag skräcken fyller mig.. Ljudet fyllde mig.
Jag hör mig själv säga: "Aaaoojjj, AAAjjjj, faan, faan..!"
Så känner jag in.. Det gör inte direkt ont. Har reagerat på att det känns "konstigt" därinne, inte ont, konstigt.
Drar ner strumpan, ser ankeln, ser en inbuktning mitt i densamma, stor nog att lägga min tumme i, känner att det pulserar.

Den iskalla logiken sätter in.. Något är fel.
Bokens text, lärarens ord, kunskapen tar över. Trauma, skada... Tidsrymd att vinka på 2-3 minuter innan risken finns att jag är orörlig.  Vänder direkt, går emot det välsignade vägkrysset, radarn inställd på att finna en bilväg. Brutet. Inom mig vet jag att det är brutet.. Jag hörde knäcket, jag hörde när fibula brast under kroppens tryck.

Fipplar med telefonen, svårt att se, svett och rädsla, hittar makens nummer.. Inget svar. De sover... Ringer igen.. Letar efter nya nummer. Maken ringer tillbaka. Förklarar - hjälp, NU!
Han känner platsen, han reagerar på instinkt, två minuter samtal, sen tystnaden igen.
Är i min fot.. Känner svullnaden tillta. Vet att loppen, sommarens efterlängtade utmaningar nu seglade ut genom fönstret. Ser dem fara...
De två utmaningarna jag redan gjort är inte förgäves, de kan de aldrig men hela Halvklassikern rök nu! Sorg...

Några timmar senare lägger en snäll doktor i ortopedi sin vänliga hand på min svullna ankel.
Hans ögon ler, hans mun likaså då han stillar min oro. Fibula brott. Ett av de vanligaste för de som tränar, kan hända vem som helst, inget märkligt, läker rätt fort 6-8 veckor.
Han ler när han milt säger: "Du är inte unik på det sättet!"

Helt ovetande om att jag lever på den kommentaren hela dagen! Törstig efter tröst känns det gott att veta att jag inte är ensam, törstig efter tröst känns det gott att veta att någon påpekar att jag är unik! 
Läkningen är igång. Nytt gips och nya turer inom sjukvården på Måndag.
Skall bruka min tid gott och låta meningen segla upp samtidigt som jag tillåter mig en skvätt med tårar över spilld mjölk.  Gör lite ont när drömmar brister! 
KRAM!