En misstanke...

Jag har länge haft en misstanke... En misstanke som jag numera anser att jag har fått bekräftad.

Med ett brutet ben kan jag - hoppa med en smörgås på en tallrik i munnen (tallriken är av plast!),
jag kan nå in i skafferiet, om jag sitter på köksbordet, håller mig fast med den armen. lutar mig helt ut och sen sträcker den andra armen in i skåpet, tja, då når jag allt!.

Man kan kasta upp strumpor och trosor från golvet med kryckorna som ätpinnar.
Man kan skola in barn på dagis, bära väskor, plocka leksaker, hämta tvätt genom att sittandes på rumpan med tvättkorgen i knän rumpa sig ner och upp för trappan. Kryckorna kastas upp eller ner först så skrik "FORE" innan du kastar... ;-)
Det går MEN det tar tid! Och svett... Och lite tårar..

Det märkligaste... och nu till min misstanke... Ingen undrar hur det går till!
Ingen undrar hur mycket energi man ev förbrukar.
Något man säger sjuhundra gånger om dagen med gips är: "Snälla skulle du kunna... ta vatten till mig.. göra det för barnen...göra det för mig.. Starta det... flytta på..."
Naturligtvis får man hjälp då!! Det bara vore sååå skönt ibland, emellanåt.. Om någon bara frågade.. så man själv slapp eller så man slapp använde sig av 30 min på något som normalt tar 5.

Gnällig??  Ja, kanske lite.
Men min misstanke från början var att skada/sjukdom sällan gör skillnad var/känns som sann.
Frustrerande och det gör mig så ledsen.
Jag VET att jag blir bra! Men det tar lite tid, kommer att kosta lite energi.. En energi jag inte känner att jag har när saker tar "hela dagen".  

Mina vanliga "tankestationer" är borta! Min vanliga träning, mina promenader, mina tysta stunder i butiken och så vidare... Nya? Tja, nåt men mest av allt känner jag mig som någon på tomgång.

Fascinerad försöker jag ta in allt jag faktiskt kan och gör, allt det nya, balansen på det högra benet etc..
Irriterat och med tårarna rinnande vet jag att jag inte ens kan lyfta upp mitt barn utomhus OM hon börjar gråta, eller somnar i bilen osv, osv...
Inte ens naturens energi kan jag ta in via båda benen.
Dags att ta mig en tjugo minuters promenad till sängen via toaletten och barnet..
Sova en stund, kanske skriva... Ett sett att tanka som finns kvar!

Ikväll är en annan kväll.. eller en annan frostig busshållplats.
KRAM