"Snälla lilla gumman, gråt inte nu. Det blir bara värre" viskar jag stilla, stryker den feberheta panna och förbannar mig själv, det sista jag vill är att lära min femåring att "inte gråta".Så jag tillägger: "Det är alltid okej att gråta, om man känner i hjärtat att man behöver det, ja, då skall man släppa ut tårarna men just när man är sjuk, har influensa som du har och mycket slem, ja, då kan själva sjukdomen och slemmet bli mera om man gråter"
Jösses, så komplicerad jag är, så komplicerat det blev, en enkel känsla från början... SUCK.
Femåringen ser på mig med klotrunda, blanka feberögon, tårarna tränger på och så kommer frågan:
"Men, mamma, vad sker med hjärtat då? Om jag inte gråter när jag känner att jag måste..och behöver." Touché! Game over! Dumstrut på.
"Gråt då, hjärtat, såklart, gråt då!" viskar jag och känner mina egna tårar tränga på.
Varför gör influensa så jävla ont? Och hur blev så små barn så smarta, så fort?
Jag kan inte annat än att fascineras över att en liten jäkla organism, vänta, fel begrepp, den är inte ens en organism, den är den minsta biologiska enhet som finns, den har inte egen ämnesomsättning än gång så den räknas inte som en livsform.
Att en "biologisk enhet" som detta kan skapa så mycket skada, smärta och oreda i en kropp så stor som en människas gör mig ödmjuk och irriterad.
Den lilla virus enheten nästlar sig in i kroppens egna celler, i fallet influensa, handlar det om att nästla sig in i luftvägarnas celler, så tar den över cellens maskineri och skapar flera viruspartiklar.
Virus kan inte ens förflytta sig av egen kraft utan måste lita på att stöta på en cell som passar för dess ändamål, förr eller senare, när tillfälle ges - snacka om optimist!
Då den biologiska enheten virus egentligen ingenting gör, ingenting bekymrar sig för och ingenting bär kan den använda all den energi den har till att överleva och få ting är så motståndskraftiga som virus. De överlever det mesta, både utanför och inuti kroppen.
Det finns över 600 virus som kan smitta en människa så vår snälla goda kropp har lite att göra innan den har identifierat många av den och skapat ett bra försvarssystem.
Personligen fascineras jag över hur kroppen och hjärnans "normala" signaler slås ut.
Jag orkar inte bry mig om något, inte tänka längre än till nästa steg och för någon som mig, tja, kan det vara lite semester mitt i eländet. Acceptera, ta in och bara vara.
När febern skakar kroppen, när ingen plats är tillräckligt varm till trots för att svetten rinner och värmen nått maxhöjd för länge sen, då når heller inte andra signaler fram från kroppen.
De vanliga "ljuden tystnar", om om de aldrig funnits och detta upprätthåller sig i vart fall några dagar.
Tydligt är det också vad det gäller de symptom som skall finnas där, visst, det finns snor och slem men på ett annat sätt än när du är förkyld, mindre mängd, lättare att få ut, annorlunda. Det är detta som avslöjar för dig att du drabbats av influensa och inte någon mera vanlig "förkylning".
Tröttheten, muskelsvagheten och värken i kroppen är ändå det som fullständigt "knäcker" mitt psyke.
När febern är närvarande är jag för mycket i dimman för att bry mig men när febern sedan lättar, ja, då vet min självömkan inga gränser.
Ve och fasa för att vara "någorlunda" pigg i huvudet men ha en kropp som tokvärker, skakar så fort jag rör mig och, som grädde på moset, värker än mer om jag INTE rör mig (läs stelnar ihop totalt). Denna ekvation gör mig till gubben i KanJang reklamen"Du skulle bara veta hur det känns när en riktig kille är förkyld.."
Skamligt att erkänna men det är sant! Den delen av influensa hanterar jag bara inte.
Att den tar tid är också en aspekt som ibland är högst brydsam för en tidsoptimist..
"Visst, visst, det fixar jag på Måndag!" Hahhaha, fyra- fem dagar senare är det betydligt bättre men bestiga Mount Kilimanjaro, det, det gör man inte.
Och faktum är, man skall inte heller. Influensa skall ha sin tid, skall få ta tid och kroppen skall få läka. Läka allt.
När jag klagade som värst över smärtan i kroppen i helgen, lade jag ut texten till en vän och läkare, och kontentan var väl något i stil med - hur i HELVETE kan något så litet som ett virus göra så J..vla ont?
Svaret jag fick var något i stil med:
"Tänk dig en otroligt stor grupp med Amerikanska SEAL's eller hellre, hela USSOCOM, United States Special Operations Command. Dessa killar är superspecial tränade, med jättevapen, adrenalinstimma, på g att göra ett jobb de tränats för hela livet MEN de jagar en fiende som de inte helt vet hur han ser ut, vart han gömmer sig. Därför skjuter de lite vitt och brett först, överstimulerade som de är och orsakar skada, allteftersom blir de bättre, vet vad de letar efter och då dör ett antal av dem, ett antal av fienden.. Skadade ting, soldater, skräp och trasig interiör ligger kvar. Är det konstigt att det gör ont?
Hela striden, allt spill.. "
Poängen tagen. Jag fattar! Virus gör ont men jag är tacksam att mina "Seal's" gör jobbet.
Tack kära lymfocyter för denna gång! Ljusning föröver liksom!
Tack fina tjejer för ert sällskap i striden, vi är snart alla i mål.
Nu skall jag fotvandra runt köket, sträcka på den rygg som totalt knäppt sig samman, hosta upp slemklumpen och så, vänta en stund till..
Tiden till hjälp!
Njut din Söndag därute. Live with Passion
Blessed BE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar