Det gör inget! Inte det minsta dugg... Jag är ju Lisskulla, deras lilla lisskulla.
Famnen jag möter, de knotiga händerna som omsluter mig är en gammal kvinnas starka nypor, rullstolen till trots, de veka benen till trots, är hon den Ines jag alltid känt.
Vissa drag finns kvar inom oss, när vi vårdar dem, om vi vårdar dem, om vi vågar.
Livet behöver inte vara ett ändlöst tvättande av allt det dåliga, det kan också vara ett bevarande av det bästa inom oss, det starka, det fina, vår kärna.
Kärnan i Ines är beslutsamheten, bondkvinnans styrka, den har hon tagit med sig ner i rullstolen och hon styr och ställer sin värld såsom hon önskar den. Samtidigt, godmodigheten, tacksamheten för allt det ljusa, det som är bra runt henne såsom en kvinna som äntligen får lite service efter år av slit.
Min hand smeker den gamlas hand men jag känner en hand från sin krafts dagar.
Minnen av en stark hand över min, en hand som rytmiskt lär mig att massera spenen till den snälla kon, massera ut mjölken, en rytmisk rörelse, uppe, nere, uppe, nere. Det går inte att stressa en ko, bara locka, massera och få mjölken att villigt flöda.
Samma hand som daskar över ryggen till grisen så att det skall bli plats i kätten, plats att släppa in mig med mathinken, vakten, mitt beskydd, lisskulla's beskydd i världen. Trygghet.
Jag har inte mycket över för Dalarna, min födelseort och min hemstad men denna delen hade jag inte velat vara utan, att börja livet med livets rytm, bland bönder, skogsarbetare och sådana som vårdar sina omgivningar.
Sonen bakom rullstolen skrockar fortfarande mitt "vänta, vänta", han ler åt Lisskulla inom mig.
Han var runt 15 när jag kom och jag minns honom som den stora, bullriga, starka. Min barndoms "Hulken" innan någon ens myntat ordet.
På glada, galna dagar bar han mig över huvudet eller som en mjölsäck över axeln medan jag skrattandes och tjutande slog honom på, ömsom rädd, ömsom lycklig över uppmärksamheten.
Övertygelsen i att jag också kunde, att det bara handlade om att våga.Hans arm när han håller kon stadigt, blicken som ser på mig och munnen som uppmanar till handling: "Kom igen nu! Det är inte farligt, du KAN! Följ slemhinnan bara"
Min första kalv, min första förlossning med mig mitt i smeten, med mig som huvudaktör.
Berömmet och stoltheten efteråt, Lisskulla kan!
Just den kunskapen, den tilliten räddade senare livet på flera djur på vår gård. Hade jag aldrig fått pröva, hade jag aldrig vetat och trott på mig.
Bondens skola - lära och lära ut, förstå och ge vidare.
Jag har passerat 44 med en god bit, han är också gott vuxen, som det så fint heter här i Norge.
Ändå, ändå får jag vara "lisskulla" i deras värld och jag njuter av det.
Det är inget degraderande i det, bara en oändlig kärlek och ömhet, jag har tillåtelse att vara lite "tokig", såsom att jaga rullstolar runt långbord för att få en efterlängtad kram.
I deras värld är jag minste man, det ger mig privilegier och det fråntar mig en del som jag annars alltid måste bära. En ljuv upplevelse att få ta med sig in i livets mitt.
Speciellt då den inte är vardagsmat, inte ett krav, bara en del av livets helgdagar och efterrätter.
Kanske jag ändå någonstans äntligen har hittat hem..
Hem är där jag hänger min hatt, där jag har mina minnen, det vill säga, i hjärtat och inom mig.
En del av Passionen ligger där, vara mig fullt ut, me with everything. Full pakke!
En ljuvlig känsla att ta med sig in i helgen. Fånga din helg, fånga ljuset.
Live with Passion and Blessed Be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar