Många bäckar små gör en stor pöl av tårar.. Jag borde vara stark, eller rättare sagt, jag är stark men jag har valt att lägga ner min rustning i hallen, slagit min dörr i lås.
Funderar över världen.
Influensan har tagit sitt grepp om familjen, mest av allt om den redan försvagade dottern, jodå, den vet vart den skall hugga.
Skolan svarar med att vara idiotisk, lägger mer stress på henne, kräver svar och handling.
AV ETT BARN.. Hon skall sitta med i samarbetsmöten, utvärderingar.
Nu kan man tro att hon går på universitet, det gör hon alltså inte, hon går i motsvarande svensk sjunde klass och jag behandlas som om hon vore myndig, en biperson.
DET skall vi inte ha något av. Punktum.
Jag rustar mig för ett tungt krig men jag tvekar inte.
Hon har bara mig och i detta har jag inte fel, det vet jag, känner i märgen.
Om jag bara inte vore så hjärtinnerligt trött på krig, slag vid slag, vid slag..
Sorgebud från min andliga familj i Karlstad.
Hade jag bara haft lite mera bråttom hade jag varit deras dotter av blodet, det kan jag svära på.
Min extra "pappa" har gått ur tiden, gått från smärtan och sjukdomen, ut i det fria och jag unnar honom det men ändå..
Sorgen håller mitt hjärta i ett järngrepp. Långt från mina vänner, min familj, försvagad av sjukdom blir tårarna tunga.
Jag ser hans spjuveraktiga pojkblick framför mig när han skojar med mig, de buskiga ögonbrynen som höjs i spelad förvåning, skrattet. Vår jargong mellan varandra, en lite grabbig humor men alltid med samma underton av omtanke.
När min egen far inte alltid kunde ställa frågan "Hur gick det?" så ställde han den istället, på sitt sätt, i sitt forum.
Gud har fått en "spjuver till" på sitt lag och jag avundas honom lite, precis i detta nu.
I tomrummet står bara en önskan kvar och dallrar, en önskan om att inte behöva utstå mera smärta, en önskan som är uppfylld i detta nu. Flyg själ, du är fri.
Jag kan inte krama min extra mor nu när tårarna hotar att kväva mig, kan inte krypa in under familjens trygga vinge och gömma mig.
Hur förklarar man att man har sorg efter en pappa man inte har blodsband till?
Lika överväldigande, lika trotsig, lika stark som vilken annan sorg som helst men utan legitimitet.
Eller? Vem har rätt att döma det?
Jag har krånglat mig ur min rustning, lagt av mig solglasögonen, som sedan timmar tillbaka dolt de rullande tårarnas vandring och nu släpper jag allt det som finns inom mig fritt, bara låter det valsa runt.
Om en stund skall jag sortera, vara duktig, planera, analysera.
Precis nu vill jag bara känna, låta hjärtat ha sin gång och tårarna sina.
"Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden,
för livets början och livet slut sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till solnedgång.
Det var den sista dagens början.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, han började gå.
Döden tänkte jag mig så. " Bo Setterlind.
Res väl & Vi ses om en stund!
Titta in när du har lust eller tid. Glad i dig!
Ta vara på livet! Live with Passion & Blessed Be!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar