Det lackar...

Samtalet med väninnan, hon som i höst gått igenom samma resa som jag..

Hennes far gick också bort i cancer.

Förväntat, uträknat och ändå, smärtsamt, sorgefullt och annorlunda.

Vi är lika men ändå inte, samma sjukdom, olika förutsättningar. Samma typ av sorg, samma typer av uttryck men helt olika sitsar.

Det är skönt att diskutera med henne.. Dela igenkännandet, känna olikheterna och därigenom känna känslan "i det hade jag det i vart fall bra/ok/annorlunda".

Hon saknar sin far nu till jul! Han gillade julen, gillade att pynta och pyssla och då känns sorgen mera påtaglig just nu.

Min far gillade inte julen och sedan jag flyttat hemifrån är det inte många jular jag varit hos honom eller han hos mig. Julen förlorade sin betydelse för honom när min mor inte längre fanns bland oss.

Trots detta känner jag ensamhet idag... Efter samtalet!

Valet finns där inte längre, valet att "åka till"...

Det brukar sägas att man skall igenom ett helt år efter/under sorgen innan det blir nya traditioner, nya vibbar på det som är gammalt och laddat.

Jag är benägen att hålla med. Jag tror det är sant.

Vi har tagit oss igenom makens födelsedag, Alla Helgona, första & andra advent.. Snart kommer lucia, så jul och nyår.

Julen blir annorlunda i år! Gud ske tack och pris för att vi bokat som vi gjort. Det kommer att bli bra, vi behöver nya traditioner.

Jag har "pratat" med min far efter döden. Jag vet att han landat där han skall...

Det finns de som tycker att sorgen inte borde finnas i mitt hjärta då.

Tänk om det vore så enkelt! Om alla vi som är mediala slapp en stor del av att vara mänskliga.. Aldrig bli lurade, aldrig bli bedragna, aldrig ha sorg.. Varför skulle vi inkarnera då?

Nej, sorgen handlar om många ting och en av dem är att vara ensam kvar t ex i en familj.

Att lägga ner sitt barndomshem är en annan process som tar tid och energi.

Jag marinerar vidare medans det lackar.. Väntar på att julen skall komma och gå och på ett nytt år med nya energier och nytt drag.

Dags för en trip ut i kylan!