Sitter på golvet i vardagsrummet, ser min äldsta dotters rödblossande kinder, blanka ögon, rosslandet från den elaka halsbacillen.. Snart jul. Snart resa. Vad göra?
Ingenting! Det hjälps inte. Dessa sjukor kommer och går, det vet vi och de måste ha sin gång.
På golvet i köket står urpackade kartonger, bänkar, bord belamrade med saker från mamma och pappa.
Jo, jag är där igen! Uppackandes, alltså.. Resandes i tiden.
Nu finns platsen igen, nu finns känslorna som lever och river.
Jag reser tillbaka till en annan soffa, kan nästan känna hur kinden, den vänstra sväller upp till enorma proportioner. Minns pappas starka armar när han bär mig till soffan, inlindad i mitt täcke, hur jag skallrar tänder av frossan. Jullovsmorgon - det enda barnprogrammet på den tiden. Resten av dagen njöt jag av testbilden eller vuxen TV... Mammas oroliga ögon, dricka, försök att få i mig diverse julgodis, INGET är gott när man har påssjuka och HÖG feber.
Minus 29 grader ute, pappas försök att få mig att orka med tomten.. NO WAY!
Tillbaka på min matta, hemma nu med Selmas trevande fingrar då hon försöker nå datorns knappar.. Hon ger upp. Hämtar norska flaggan, paraderar fram och tillbaka på golvet och sjunger. Nej, Selma, det är inte sjuttonde Maj, det är jul..
Ingen respons!
Nötskålen innehåller inga nötter. Det kommer den inte att göra här.. Möjligen julgodis.
Känns som en bra kombo, gammalt och nytt, deras och vårt, egen blandning.
Mammas vackra juldukar får försköna tillvaron. Dotterns läser med ivriga händer mammas receptsamling, hittar massor hon vill laga. Bra! Ett tecken på att det lättar lite.. Kanske...
Det är också ett arv, att lämna vackra saker och kunskap efter sig.
Vårt fina gamla pepparkaksrecept är fortfarande det enda jag använder fast sidan snart är så utsliten att jag får skriva rent den om jag skall föra den vidare.
Mamma & pappa hade älskat att vi skall fira jul till fjälls. Med barnen i fokus, med vila i fokus..
Hon nickar och ler. Dags att leta julgransfot! Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar