Liten blir stor.

"Du ska inte tro att du kan komma och besticka mig med dina farm-cash" morrar dottern ilsket emot datorn och spelets fagra löften.

Jag ser upp från kaffekoppen, det sticker till inom mig - glädjen, vidunderliga glädje och samtidigt en touch av vemod.

Hon är på väg att bli riktigt stor! Min lilla fiskflicka...

Hon har ett starkt rättspatos, min stora, lilla dotter, en egenskap som syns mer och mer allteftersom tiden går.

Sent igår kväll berättade hon för mig om klasskompisen, han med diagnosen, att han nästan dagligen slår dem, i vart fall lite men att hon kan se att han blir mer och mer "balanserad".

Jag höjde ett ögonbryn.. Själv funderade jag på att ringa fröken igen, jag, terapeuten, som faktiskt vet mer om denna diagnos än något av barnen. Men här är jag inte "mitt jobb", jag är mamma.

Hönsmamma...

"Vaddå, vad menar du med balanserad..? Låter inte balanserat i mina öron?!?"

"Meeeeeeennnn, mamma... Han är ju lite söt nu ju, han säger saker som -ha en god helg, ta hand om dig och så vidare numera. Det är väl mera balanserat, eller hur?"

Rätt igen!! Klart det är mera balanserat!

"Bankandet" dvs slagen ser hon som ett uttryck av hans diagnos, inte av honom.

Tänk om alla vi vuxna kunde vara så storsinta!

Hon vill bli veterinär, hundpensionats ägarinna, skådespelerska eller hjälpa barn i andra länder. Jag håller mina pengar på det sista!!

Men för mig får hon också gärna gå in och förändra rättsväsendet, min öppen sinniga fisk.

Eller förresten, hon får göra vad hon vill, leva vart hon vill, dansa på vilka bord hon vill BARA hon finner lyckan!

Jag skall lära henne att stabilisera sig, sätta behov på plats, vara närvarande i ögonblicket och samla på dem.. Sen kan jag inte göra mera!

En hönsmammas lott. Fast lite nyfiken är jag också. Bara inte tiden gick riktigt såååå fort.

Ha en bra dag!