När jag var 17 år fick jag min mors ringar.
Hon hade precis gått bort och min far kunde inte behålla dem, han orkade inte, han ville inte.
Några månader senare fick jag hans ring också, ett desperat försök att släppa det som varit.
Sedan dess har de flyttat med mig, från plats till plats, från hus till hus, från delar av livet till andra. Far och jag talade om dem för kanske 10 år sen. Han tyckte jag skulle göra ett smycke av dem, smälta dem samman och kunna använda dem.
En god idé men jag visste inte riktigt till vad så jag väntade.
I våras flyttade vi igen. Jag packade mammas (och pappas) ringar i handväskan, vågade inte ha dem någon annanstans. Så, några dagar senare skulle vi till Oslo.
Jag vill inte ha dem i handväskan in till stan, tänk om jag skulle råka ut för nåt så jag lade ur dem. På detta sätt mindes maken det, mindes jag det...
Detta är i Maj, månaden då min far insjuknar på riktigt.
Mammas ringar försvinner in i tomma intet. De är helt enkelt puts väck.
Vi har sökt och sökt. Pappas - ligger i lådan i nattduksbordet, i säkert förvar.
Jag har känt inåt, jag har frågat, undrat men känslan har varit att de finns här.
Inte riktigt rädsla men en fundering - varför?
Pappa i fokus, javisst men så bokstavligt? När skall då de andra komma tillbaka?
Kommer de någonsin? Intuitivt har svaret hela tiden varit -JA!
Intellektsmässiga tvivel.
Nu har allt lugnat sig lite, känslorna är mera på plats och jag går till garaget för att söka efter helt andra ting i våra lådor och skåp.
En viss kartong fångar min uppmärksamhet - jag rotar lite.. Hittar saker från mitt nattduksbord i förr huset. Rotar ur min Thailändska Buddha staty, där, bland alla sakerna i en liten ljuslykta. Mammas ringar!!
Tillsammans med mina vackra änglar, min lilla Hope pojke (se ovan) där låg de och gömde sig.
De åkte aldrig i någon handväska.. Antagligen tänkte jag tanken men genomförde aldrig.
De är återförenad nu, tillsammans med pappas i skrinet.
Sorgen är delad. Det som är kvar att fundera på gäller dem båda, gäller hela mig.
Dags också att börja fundera på smycket igen, att smälta samman dem för gott.
Hope is back!
Så härligt att de är på plats igen, då jag följt resan. :) Extra bonus att hitta andra saker du saknat också. Ängeln är jättefin, jag minns den från din lägenhet från förr. :)
SvaraRaderaPuss o Kram