I gryningens timma.

I gryningens tystaste timma smyger hon på ljudlösa fötter in i mitt sovrum.

Jag hör henne komma, prassel när hon rör sig över golvet avslöjar henne men jag öppnar inte ögonen, bara ler.

Det var länge sedan!

Jag makar mig lägre in i sängen, gör plats för henne att sitta.

Hon sätter sig, smeker min panna med en sval hand, berör min kind, följer mina läppars linjer med fingertoppen...

Jag suger i mig närheten, värmen, kunskapen, vetskapen.

Så håller hon min hand, den andra på min panna, på min kind.

"Du är på rätt väg nu! Du vågade möta din dröm, du har tagit steget.

Det var bra, mycket bra. Dit du skickar fokus, dit går dina energier.

Islossning, mitt hjärtegull."

Jag ser emot dörren, där står drömmen och vinkar, nickar uppskattande.

Jag har tagit steg emot mig själv, för mig själv. Steg ur spiralen, in i det okända, in i det nya.

Om någon månad vet vi, vet jag men jag skulle bli förvånad om det inte var meningen.

Allt tyder i vart fall på det.

"Lite mera städning finns dock kvar.. Det tror jag du vet.

Det är inte mycket dock, bara lite puts! Ta tag i det så är du redo sen"

Hon nickar lugnande, smeker mitt hår, pussar mina kinder och viskar försiktigt:

"Sov nu, skatt, det är fortsatt någon timme till morgonen!

Älskar dig!"

Jag flyter bort i trygghet, kvittot är här, hon är här.

Resan har börjat, kompassen inställd...