tisdag 15 mars 2011

Att fly.


Tillbakalutad i soffan med min kaffekopp, TV:n på, spisen som brinner, fåglarna kvittar utanför fönstret och solen letar sig upp på en ljusblå himmel.
Jag känner mig så lyckligt lottad, så säker och så jävla hjälplös!

Har precis läst ett kort mail från min kontakt/kollega i Japan.
I skrivandets stund sitter hon antagligen i en bil på väg bort från radioaktivitet och nya risker - tror hon, hoppas hon.
Bilen är tankad till max. Det är så långt de kommer att komma plus en liten dunk som slangats ur extra bilen. Vad de skall göra när den är slut, det vet de inte.
Kommer tid, kommer råd. Gå - är ett av förslagen.

De reser på natten. På dagen brukas bilvägarna av andra, uttryckningsfordon, hälsopersonal, regeringsbilar osv.
Hon vill ner till en annan lokal, söderut, där läkemedel finns. Där hon kan dra sitt strå till stacken, arbeta med de skadade som nu flyr hals över huvud.
En flykt för att göra något bättre..

De hoppas att kontakten därnere, min favoritöversättare och stöttepelare verkligen finns därnere och inte hos föräldrarna i Sendai. Ingen har kunnat komma i kontakt med varandra sedan nätet kollapsade och strömmen saknas.
En rörelse utan koordination, hon bara hoppas, hoppas...tills vidare.

Jag frågade om jag kan göra något, sända något...
Nej, ingenting finner mig svarar hon, inget kommer in då posten inte fungerar som den skall.
Du kan be, säger hon, be för oss, be att de håller sin hand tätt, tätt över vårt arbete.
Jag lovar inom mig, några nya mail är det inte tal om nu. Inte på ett tag.

Plockar fram rökelsen som hon gav mig att rensa emot negativa energier, för att skydda mig.
Tänder den, böjer mitt huvud och ser deras glada ansikten framför mig.
Måtte det gå bra! Måtte de nå skolan, medicinerna.
Måtte gudarna lugna detta kärnkraftverk och ge Japanerna lite andrum.

Jag finns hos dem i tanke och hjärta! Delar av mig önskar att jag kunde åka, resa dit, hjälpa till, arbeta med mina verktyg hos ett folk i behov av all hjälp de kan få.
Det är inte möjligt i detta nu så jag fortsätter att be, be och hoppas, skicka energi.
Vänta på nästa mail.. Ett mail som blivit mig lovat.

Ki o tsukete... Mata ne!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar