En kamrat till mig genomgår en livstransformation, ett jättekliv inne i det nya, okända och annorlunda och som sig bör, hela hennes tankevärld upptas av detta.
De små inläggen hon gör på sociala medier handlar om detta och överallt haglar denna välkända kommentar: "Jag vet precis hur du känner.."
Först reagerade jag inte alls men sen ryckte det i någon tråd... Någon annan jag känner, som bor kvar i samma stad sen barnsben, har samma jobb som för tjugo år sen, samma gubbe hade fällt denna kommentaren. Och jag undrade försynt, hur kan hon veta precis hur L har det?
Hur kan ens jag, som bytt land, jobb, relation osv veta hur L har det?
Svaret är naturligtvis - det kan jag inte! Jag kan bara möta L där hon är, lyssna på hennes upplevelse, resa med henne...
Min stilla undran blev nu - hjälper eller stjälper denna kommentar?
Den skapar en falsk känsla av närhet dvs jag och du är lika, vi är nära. I själva verket så får den mig, eller den som säger den, att resa in i sin egen gamla erfarenhet dvs såhär var det när jag flyttade/bytte jobb/avslutade min relation osv. Då kan man inte vara närvarande i den historien som berättas för en! Hjärnan kan inte vara på två ställen samtidigt.
Summan blir - man reste inom sig själv, i sånt man känner, inte med den andra.
Känner den andra av det?? Ja, jag vet att L gör det! Hon uppfattar att folk inte stöttar henne, inte hör henne på riktigt.
Jag vet att jag gjorde det under min sorgeperiod! Stördes och ville fråga-
"vaddå, hur kan du veta vad jag känner?"
Det är kanske inte det viktigaste i världen, det jag tar upp här men det känns som något att marinera på trots allt.
Jag vill vara närvarande i min och andras resa och då dyker sådan små saker upp ibland..
Hur känner du inför det? ;-))
Jag har ingen aning men jag vill gärna veta! KRAM
Känner igen mig ;-) Man kan ana vad andra känner, men det är fortfarande baserat på ens egna känsloupplevelser. Och jag känner igen känslan av "sveket" när man inser att ingen annan egentligen vet hur man känner sig, utan man står själv i nån sorts bubbla. Fast vänner är som änglar utan vinga ändå =)KRAM
SvaraRaderaJag brukar förtydliga mig ibland när någon pratar av sig. Jag säger att jag förstår VAD du känner,men inte HUR eftersom jag kan bara relatera till det jag själv känner igen.Men jag lyssnar gärna och ibland räcker det långt med att inte säga så mycket mer än "jag finns här. jag lyssnar på dig." Oavsett om båda har varit med om samma sak rent känslomässigt så kan man förstå bara på ett ungefär, eftersom alla uppfattar det olika. Ett exempel: Pelle har dött. Hans mamma sörjer. Hans fru också. Men det är två olika sorger och därför kan de aldrig riktigt förstå varandra trots att de känner igen känslorna.
SvaraRaderatror rent generellt att folk inte gör skillnad på hur och vad.
kra kram