Det är inte alltid saker utvecklar sig såsom vi tänker, oftast blir det mera rätt än det vår begränsade hjärna klarar av att kalkylera sig till.
Ibland är man också på en plats av en helt annan anledning än man själv tror och valmöjligheten öppnar sig då.. Antingen surnar man eller så reser man med och upptäcker.
Inget är fel, ibland gör man det ena, ibland det andra. Allt beror på..
Jag var på väg till min helafton med idolen Lisa Williams när hon klev igenom, min kära mor..
Jo, det skedde faktiskt på den tomma busshållplatsen där jag satt, avslappnad och väntade.
De ville komma, komma till mig men varför skulle de? Det fanns ju så många andra som behövde det mer, som inte kommit på att de faktiskt kan koppla upp själva utan tror de behöver hjälp.
Hon bad mig förstå, att inte bli ledsen, att njuta färden.. Energi och glädje fanns att hämta föröver.
Klart jag blev ledsen! En sekund, kanske två.. Sen insåg jag, jag hade aldrig trott att jag skulle få budskap.
Jag var där för henne, den verbala, den vackra, den kloka.. Yrkeskvinnan jag beundrar.
Något släppte taget om mig, gav plats för något annat...
Glädjen i att Oslo kan uppbringa 1200 x 2 som har samma intressen som jag och som diggar denna dam!! Vilken show! Vilken magi! Vilken feedback!
Det är ganska självklart att polismannen som skjutits på jobb måste få ge avslut till sin familj som inget får veta. Att mannen som hängt sig får ge fred till sin mor... Att missbrukaren får be sin hustru och sina knattar om tillgift för att han gick och aldrig kom tillbaka.
Jag njöt av den kärlek som cirklade i lokalen, av sättet budskapet spreds på.
Lisa är lika bra som på TV, nästan bättre för du slipper allt runt-om-kollijoks.
När det så var över reste jag mig för att gå hem.. och tomheten rev tag i delar av mitt inre en sekund. Som jag hade velat tala med dem genom henne.. Få hennes ord på dem jag saknat och älskat. Men det var inte för denna gången och jag vände nosen emot dörren..
Släppte mitt sällskap i ett hastigt adjö och undrade - vad kommer att ligga kvar om en vecka?
Då sker det.. Bang! Jag springer ihop, ordentligt, med en helt annan idol.
Jag tar till orda och snart samtalar hon och jag, kort men givande. Hon ger mig något..
Energi! Även hon är som jag... Även hon tvekar... Även hon behövde en komplimang.
Så länge jag lever kommer jag att minnas mötet i dörren, ögonen som lyste.
Lisa Williams show bar så mycket mer än "bara" Lisa för mig och aldrig, aldrig, aldrig hade jag kunnat räkna mig framåt dit med min lilla hjärna.
Så det så... KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar